Sommarlovet innan hon skulle börja ettan drunknade hennes 15-årige storebror i Landsjön.

Trots att du bara är sju år ser du så mycket. Mamma och pappa som är ledsna, en tolvårig syster som ska skydda dig och alla blommor i vardagsrummet. Jag hatade dem. Blommor får man när man är glad.

Bakom den stängda dörren till flickrummet lekte Fredrika begravning med sina dockor. Välplanerade sådana, med kompisen som präst.

När dagen för den riktiga begravningen kom var det ingen tvekan om att lillasyster skulle vara med.

Jag minns inte så mycket av den i dag. Men jag var tvungen att bära svart, en likadan klänning som syrran. Och det var många som grät. Hela hans kompisgäng var med och efteråt åkte vi till Skärstad, där det var jordbegravning, berättar Fredrika som redan där och då tänkte att hon, som stor, ville jobba med dem som är ledsna och försöka göra dem glada.

Som tonåring fanns funderingarna fortfarande kvar, även om det inte var något hon pratade om med kompisarna på Ribbaskolan.

Det var inget jag delade med någon förrän jag träffade min man.

Istället inriktade sig Fredrika på skol- och barnomsorgen. Arbetade gärna med dem som behövde lite extra stöd och hjälp men kände, när de egna barnen kom, att hon ville något annat. Det blev begravningsbranschen.

Jag låg på, ringde ett antal samtal och tjatade säkert. Och när jag fick chansen var jag tydlig med att jag inte ville sitta i någon reception eller liknande utan ville direkt ut i verkligheten, säger Fredrika och talar varmt om i dag bortgångne kollegan Gerth Linderud som blev hennes mentor, bollplank och den som betytt väldigt mycket.

Ut direkt kom hon och arbetet var verkligen som hon trodde det skulle vara. Tolv år efter att hon började konstaterar Fredrika att hon älskar sitt jobb. Hon är stolt över att vara begravningsentreprenör och har, säger hon, ett fint yrke.

Det är ingenting konstigt med det. Också för barnen har det varit naturligt och det har alltid funnits med. Jag har jour vissa veckor och det har barnen förstått. När jobbtelefonen ringt har de vetat att de ska vara tysta.

Att våga prata om döden menar Fredrika är viktigt. Själv är hon då och då ute och informerar om sitt jobb. Det kan vara för konfirmander, i skolan eller för föreningslivet.

Själv är jag inte rädd för döden. Men jag är rädd för att inte få vara med.

I sitt yrke är Fredrika noga med vem hon är. Hon är inte präst eller psykolog. Hon är begravningsentreprenör och kan i den rollen hjälpa till med det praktiska, organisera och stötta i val av beslut.

För mig handlar det om att vägleda för det är ofta många beslut som ska fattas.

Hon är också borgerlig officiant, något hon ganska snart kände skulle passa henne, och menar att vem du än är ska begravningen bli ett fint avsked.

Borgerliga begravningar blir mer och mer vanliga och hålls – i Jönköping – i kapellet på Dunkehalla, Östra och Skogskyrkogården eller i en helt fristående lokal. Och precis som vid religiösa begravningar finns en viss ordning.

Det är invigning, sång, musik, minnestal och fridslysning innan akten avslutas. Fredrika lyssnar in vad de anhöriga vill och försöker ha en röd tråd genom ceremonin.

Att få vara med som officiant är ett oerhört stort förtroende som jag försöker förvalta på bästa sätt.

Själv tror Fredrika inte att vi bara lever här och att det sedan är slut. Hon tror på en himmel. En vacker plats, som ser lite olika ut beroende på vem du pratar med. Att vi säger hejdå men också att vi någonstans ses igen.

Livet och döden är lite som vår egen hands olika sidor. Nära men kan inte röra varandra, säger hon.

Allhelgonahelgen, fortsätter Fredrika, är en tid att stanna upp och minnas. Bejaka livet men också besöka kyrkogården, se alla ljusen och kanske tända ett eget.