Annons
Vidare till vetlandaposten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Kärnkraftsmotstånd är långt mer dödligt än tekniken

Att motarbeta kärnkraften är ekonomiskt och socialt orimligt. Det behövs fler fossilfria sätt att producera el.

I veckan meddelade Japan att landet de kommande fem åren bygger 22 nya kolkraftverk. Landets gir är symtomatisk för den energipolitiska debatt som (inte) ägt rum de senaste årtiondena.

Så gott som alla är eniga om att världen behöver ställa om till fossilfri elproduktion. Men de flesta har ensidigt fokuserat på förnybara källor som sol, vind, vatten och biogas.

Efter att kärnkraftverket i Fukushima år 2011 slogs ut av en tsunami vände många ryggen till kärnkraft. Japan stängde 54 reaktorer. Samtidigt inledde Tyskland det politiska initiativet Energiewende, där all kärn- och kolkraft ska fasas ut till förmån för förnybara energikällor.

Nyligen presenterade forskare en utvärdering av Tysklands utfasning av kärnkraft. För att kompensera bortfallet i elproduktion har kolkraftverken behövt elda så pannorna glöder. Varje år orsakar det kostnader på 120 miljarder kronor och beräknas kosta 1100 människoliv.

Socialt och ekonomiskt är detta en orimlig politik. Som kärnteknikingenjören Staffan Qvist och statsvetaren Joshua Goldstein visat i boken "Klimatnyckeln", beräknas kolet globalt sett döda en miljon människor, och mer än hälften som direkt följd av kolbaserad elproduktion. Den civila kärnkraftens säkerhetshistorik sträcker sig över 18 000 reaktorår. Hur många har dött?

Enligt Världshälsoorganisationen och FN:s kommitté för strålsäkerhet dog noll människor av exponering för förhöjda strålningsnivåer i Fukushima. Däremot dog 50 personer i den förhastade evakueringen och 16 000 av flodvågen som orsakade ”kärnkraftsolyckan”. Enligt FN-kommittén har Tjernobylolyckan hittills orsakat 63 dödsfall. Olyckan i Harrisburg 1979 förstörde bara en dyr och ny anläggning.

Nu bygger Japan dussintals nya kolkraftverk som beräknas släppa ut lika mycket koldioxid per år som alla bilar som säljs varje år i hela USA. Tyskland väntas ha kvar kolkraften till 2038. Den som är för fossilfri elproduktion men mot kärnkraft intar en långt mer dödlig hållning än den som accepterar behovet av båda delarna.

Kärnkraft är heller inte sämre än förnybara energikällor som sol och vind. Enligt de mest detaljerade livscykelanalyserna av energislagens koldioxidutsläpp orsakar kärnkraft 5 gram koldioxid per kilowattimme. Därefter kommer vattenkraft. Vind- och solkraft kommer långt senare med 18 respektive 29 gram. Metoderna är alla klimatvänliga, men principiellt innebär alltså varje skifte från kärnkraft till förnybart ökade utsläpp.

Detta är värt att bära med sig när Sverige och Europa ska elektrifiera fordonsflottan, rena industrierna och sänka utsläppen. Vissa menar att omställningen är omöjlig utan att den ekonomiska tillväxten upphör. Men det är fel.

EU:s totala utsläpp sjönk med en fjärdedel mellan 1990 och 2018, medan BNP växte med 61 procent. Mellan 1970 och 1990 sänktes utsläppen per person i Sverige med över 60 procent. Samtidigt växte BNP med 50 procent och elproduktionen fördubblades.

I jämförelse med Tyskland blir vägvalet än tydligare. Ländernas BNP per invånare är lika hög i 2016 års köpkraftskorrigerade dollar. Sverige förbrukar en tredjedel mer energi än Tyskland. Ändå har Tyskland dubbelt så höga utsläpp per person.

Det här bygger på att Sverige under 70- och 80-talet snabbt byggde ut kärnkraften. Faktum är att om Europa och världen byggt ut kärnkraften i den takt Sverige uppnådde när vi byggde som snabbast skulle världen ha en helt fossilfri elproduktion om tio år. Blott hälften av takten raderar till 2040 världens behov att producera el med fossila bränslen, enligt Qvist och Goldstein.

Motståndare hävdar att kärnkraften inte är kommersiellt gångbar. Det stämmer inte. Den ekonomiska bärkraften ligger i standardisering. Sydkorea har utvecklat en standardmodell som byggs gång på gång, och halverat kostnaden för att bygga en ny reaktor.

Där bygger man kärnkraftverk för 20 miljarder kronor per gigawatt – fyra gånger lägre än Storbritannien. Ryssland och USA har konkurrenskraftig kärnkraft. Det har Sverige och Frankrike haft i årtionden, där den senare tack vare standardisering i dag har Europas billigaste el.

Ekonomiskt och socialt är alltså kärnkraftsmotståndet ohållbart. Säkerhetsargumentet lär också bli svagare framöver.

Flera företag utvecklar byggmetoder för massproduktion av reaktorer som liknar hur skeppsvarv bygger fartyg. Exempelvis utvecklar Thorcon så kallade passivt säkra reaktorer som kan ställas på havsbotten. Händer något klarar reaktorn av att stänga ned sig själv och kyla bort restvärme i flera år innan några ingrepp behövs. Det svenska företaget Blykalla utvecklar små underhållsfria reaktorer med bly som kylmedel.

Icke-kontrollen kan verka läskig, men den bygger på naturens principer och tyngdlagar. Idén kommer från 70-talet då en svensk ingenjör vid Asea Atom utvecklade Pius-principen och den helt säkra SECURE-reaktorn.

Den kunde drivas även om terrorister med ingående teknisk expertis tog över under obestämd tid. Efter folkomröstningen 1980 och Tjernobylolyckan gavs inte tillstånd att bygga den referensanläggning omvärlden ville se för att våga investera, så planerna föll i träda.

Men i dag har de globala marknaderna ihop med en allt större efterfrågan på klimatvänlig elproduktion förnyat tanken om smart och säker kärnkraft. I takt med att klimatkrisen förvärras behöver därför fler ompröva sitt dogmatiska motstånd mot en beprövad metod för renare och rikare samhällen.