En vanlig vardagseftermiddag mitt på gågatan, Storgatan, i Nässjö, klockan är fyra: ett gäng killar blockerar vägen för en ensam 13-årig flicka och vägrar släppa fram henne.

De skriker på vad hon bedömer vara arabiska, de går emot henne med axlarna, tätare och tätare, och hon blir rädd. Hon skriker. Hon gråter.

Hon har redan tidigare, nere vid stationen, bett dem låta henne vara, men de dyker upp igen och har blivit fler. Fyra, fem har blivit åtta, kanske tio.

Det är inte folktomt runt om. Men ingen gör något för att hjälpa henne. När hon trotsar sin rädsla och tar sig fram kommer killarnas händer på henne, på kroppen, på rumpan.

— Jag var rädd redan innan. Nu har det blivit så mycket värre, säger flickan.

Vi kan kalla henne Lisa, hon får förbli anonym för läsarna.

Det var alltså inte ens sen kväll när hon var på väg, det var klockan fyra en vardagseftermiddag.

Annons

Det hela började när hon och jämnårig kompis, som vi kan kalla Ella, satt på stationen och väntade.

Började skrika

Ella berättar:

— Då kom de här killarna och började skrika och det blev obehagligt, så vi gick ut. Men då följde de efter oss. Vi sa till dem att vi inte ville det men då bara skrattade de åt oss. Sen kom min buss och jag åkte.

Kort efteråt ringde det på Ellas telefon. Det var Lisa:

— Hon var alldeles förstörd, berättar Ella.

Lisa själv berättar att hon hade lämnat Ella vid bussen, efter att de upprepade gånger hade bett killarna låta dem vara.

— Jag gick mot Intersport och upp och svängde sedan runt hörnet. Där ser jag de här killarna igen och tänker direkt att jag ringer Ella. Men då svarar hon inte, först.

— Jag tänker att jag går bara förbi, för de kommer inte att göra någonting. Då börjar de prata och skrika på arabiska, det är jag nästan helt säker på att det var. Då blev jag rädd! Jag tittade på dem och skrek nästan: gå härifrån, lämna mig!

Fick ännu mer panik

— De släppte inte förbi mig. Då fick jag ännu mer panik. Jag försökte verkligen komma förbi, men de sprang fram och tillbaka, det gick inte.

— Sen lyckades jag på nåt sätt komma förbi men då började de gå in i mig, med axlarna och så. Jag blev så rädd att jag började gråta. Jag sprang och sen ringde jag Ella igen.

Ella säger att killarna vid stationen såg ut att vara 15 till 20 år gamla:

— En del såg äldre ut, en del var yngre.

Vad tänker du nu efteråt, Lisa, om att folk bara gick förbi?

— Jag fattar inte hur man tänker om man ser flera killar med en liten tjej som gråter. Fattar man inte att någonting är fel då?

LÄS MER:

Pappan: Varför reagerade ingen?

Polisen: Frågan är hur mycket man kan göra