— Det har inte funnits en tanke på att det hade kunnat vara jag. Bland mästare och stora spelare och så jag som inte har vunnit i någonting. Många i kommunen har ställt upp och offrat sin tid, jag har ju bara gjort det jag har tyckt varit roligt.

Det är en ödmjuk Timpa som nyligen fått veta att han ska få ta emot sin Hedersplatsstjärna under VetlandaFesten den 27 maj. En man som började som rörmokare men som insåg att det var med barn och ungdomar i kombination med bandy som han trivdes allra bäst. Han gick från rörmokararbetet till en fritidsledarutbildning på Ädelfors folkhögskola och hamnade sedan i Trollebo som föreståndare på barnkolonin.

— Jag trodde jag visste mycket om barn men där lärde jag mig så mycket. Om hur olika alla barn är. När man lever med dem hela dygn så ser man att vi verkligen är olika även i unga år.

Vill hjälpa barnen

Annons

Han fortsatte på Withalaskolan men för många är Timpa ett välkänt ansikte genom hans engagemang i VBK som pågått länge.

— Redan 1949 eller 1950 när de byggde bandybanan och de var och spolare så var jag där. Jag var väl 10 år och tyckte det var roligare än skolan och blev kvar där på kvällarna.

Han började själv hjälpa till och sedan spela. Och i VBK blev han kvar som spelare, lagledare och tränare. Under senare år känner de flesta honom som den som fortsätter att driva på femteklassarnas Miniallsvenska samt bandylekis. Hans ständiga engagemang är anledningen till hedersplatsstjärnan.

— Jag har ju bara haft så himla roligt, jag vet inte egentligen, jag har inte riktigt svalt det än. Jag gör ju detta för att jag hade roligt när jag började och nu vill jag hjälpa dem så att de har roligt också. Jag ger dem en möjlighet att lära sig. Jag hade nära till bandybanan men många bor långt ifrån och då har jag haft pengarna från Idrottslyftet som ger dem en möjlighet som skolan inte kunde ge dem. Och det är inte min förtjänst om de blir en bra hockeyspelare eller konståkare men de har i alla fall fått stå på ett par skridskor.

Slutar aldrig

Det är stunderna då han får se barnen lyckas på skridskorna eller får höra glädjen hos ungdomar som han lever på. Nästan.

— Det är lycka för mig att få höra, man får något tillbaka. Man kan inte helt leva på det, man måste ju äta också. Men jag vill fortsätta för de små stunderna har betydelse. Jag vill visa tacksamhet och jobbar vidare och hoppas att jag gör nytta i kommunen, än ger jag inte upp. Jag kommer hålla på så länge jag kan sätta på skridskorna, om jag så behöver två bandyklubbor som kryckor.