Jag träffar honom vid åttatiden på fredagsmorgonen i villan i Bäckseda. Egentligen ska han vid denna tid vara ute på sin morgonrunda. Ungefär 7,5 kilometer börjar han dagen med och det blir lika långt på kvällen.

77 år fyller han i september men är betydligt mer vältränad än de flesta av oss. Och inte heller backar han för att ge sig ut i 30-graders värme.

– I går var det första gången jag hade vattenflaska med mig, men jag drack ändå inte så mycket. Jag dricker alltid för lite, konstaterar han.

Envis

Hans ansikte är solbränt liksom armar och ben. Endast delar av foten som skyddats av sandal är vit. Keps har han inte på sig. För att han inte brukar det.

Åke är envis i kropp och själ. Men det är ingen mer än han själv som piskar honom.

– Jag har alltid rört på mig, förklarar han.

Personalen på geriatriska kliniken i Nässjö är imponerad av hans kämpainsats, men de tycker att han borde hålla ett lägre tempo. Risken finns ju att han sliter ut sig i stället.

– Jag har lite ont i höger axel, konstaterar han insiktsfullt och vrider på armen.

Men sakta ner på tempot tänker han inte göra. Axlarna slits av de lutande trottoarerna som finns för att regnvatten ska rinna undan. Han måste alltid ta i mer med ena armen när han kör rullstol.

Till de långa rundorna använder han handskar. För att inte bränna sig.

– Hjulen blir så heta, jag använder händerna för att bromsa.

För att sådan hetta ska uppstå måste man förstå att det kan gå fort när Åke kör.

– 30 kilometer i timmen, jag släpper på i backarna. Det har jag alltid gjort, även när jag cyklade, säger han.

Ingen assistans

Annons

Cykelturerna är dem han saknar allra mest, och de milslånga promenaderna. Han sänker rösten när han berättar att han måste ha dem.

– Jag cyklade fem till sju mil om dagen. Det är hopplöst att inte kunna cykla. Allting blir så jobbigt inne, säger Åke.

Nu när det är fint väder sitter han gärna ute, men efter ett tag blir han rastlös. Bara nedervåningen i den stora villan använder han. Men någon hjälp med städning och andra sysslor har han inte.

– Jag sade upp allt, säger han och visar tvätten som hänger på torkvindan.

Trygghetslarm klarar han sig också utan även om han en gång glömde bort att han saknade ett ben och föll ihop på köksgolvet.

– Hjälp vad svårt det var att komma upp.

Fantomsmärtor har han sluppit men ibland kan det klia i foten han saknar. Fyra benproteser har han provat ut, men ingen passar. Nu ställer han stort hopp till den nya han ska få i september. Det hade varit enklare om han inte behövt ett så långt ben, utan bara ett smalben.

– Då hade jag kunnat cykla Vätternrundan säger läkaren.

34 gånger har Åke cyklat Vätternrundan på 30 mil. Senaste gången var förra sommaren, innan olyckan. Vänern runt med sina 58 mil på tre dagar har han cyklat 32 gånger. Bland annat.

Räddad till livet

Hur man hanterar olyckor är olika från person till person.

– Jag har aldrig tänkt att jag ska ge upp. Men jag kan förstå att det är lätt hänt, att man kanske bara blir sittandes vid tv:n och aldrig tar sig ut.

Åke menar att det var nära att han omkom i olyckan. En lastbil med släp körde ut på Hällingevägen när Åke kom cyklandes i full fart från Hällingehållet.

Eftersom chauffören skulle svänga vänster mot Vetlanda, gick släpet långt ut i höger körbana och skar av Åkes väg. Släpet körde över Åkes vänsterben.

En annan lastbilschaufför räddade Åkes liv. Rickard Lagercrantz, deltidsbrandman från Alsterbro, tankade sin lastbil när han såg olyckan. Han sprang och stoppade blodflödet från det söndertrasade benet.

– Han använde spännband. Det behövdes bara en person för att rädda mitt liv och den personen fanns på plats den dagen.