Vi på redaktionen visste mycket väl att vi förr eller senare skulle hamna på en liten ort där ingen är hemma, stå där som fån och inte riktigt veta vad vi ska ta oss till.

Det visade sig bli förr. De enda livstecken som Vetlanda-Postens reporter fick en skymt av denna onsdagsförmiddag i Tåssegärde var en postbil - och en hare.

För den som tittat på kartan innan kan vägen till Tåssegärde ifrån Vetlanda vara något förvirrande. En skylt talar om att till vänster kan man svänga av till Torsgärde, men inte ett ord om Tåssegärde. Den som inte har tittat på kartan alls kör sannolikt rakt förbi den lilla avfarten.

Småländsk idyll

Den smala vägen är krokig och skumpig, men den lilla redaktionsbilen puttrar på. En stund slingrar vägremsan fram genom lanskapet, med växelvis ängar och skogspartier. Rätt som det är dyker det upp ett par små röda hus på var sida vägen. Ett par av dem ligger så nära vägbanan det känns som att man kan sträcka ut armen genom rutan och ta på dem.

Lite längre fram ligger ett par större villor på en höjd. De flesta har vita knutar och snickarglädje och små uthus utkastade på trädgården.

Det andas småländsk idyll.

Det börjar verkligen bra.

Sedan tar husen slut.

Annons

Tåssegärde är litet och för dagen folktomt. Ingen öppnar dörren, inga bilar står på uppfarterna.

Tåssegärde-veteran

I efterhand kommer vi i kontakt med 85-årige Ingvar Karlsson som bor i Tåssegärde. Han har bott i samma hus sedan han var två månader gammal.

— Vi var sex syskon och jag var yngst. Jag tog över gården lite innan jag gifte mig, säger han. Då var han 24 år gammal.

Ingvar visar sig utgöra inte mindre än hälften av den lilla ortens permanenta befolkning. Förr bodde åtminstone sex, sju personer till här, men nu för tiden är det mest semesterbostäder som fylls med tyskar, danskar och holländare på somrarna.

Ta chansen att glänsa

En av anledningarna till att Ingvar stannat i Tåssegärde är att han alltid haft nära till jobbet på Södra därifrån. Han ser faktiskt sågen ifrån sitt hus. Trots att han gått i pension för många år sedan jobbar Ingvar i skogen på vintrarna.

— Det går väl på lite lägre varv nu än förr, men det tuffar allt på, säger han med ett skratt.

Varje gång vi på tidningen åker ut till småbygderna såhär så tar vi en risk. Nästa gång kanske vi hittar till en ort där det inte bor någon alls.

Vi ber våra läsare höra av sig med många tips, och tala gärna om när på dagen det är störst chans att vi kan fånga just er hemort i sin bästa dager.