Det var på journalistutbildningen på SVF i Jönköping som Fatima Bremmer, 40, för tjugo år sedan för första gången hörde talas om Ester Blenda Nordström (1891-1948). Då fick klassen läsa lite ur boken "En piga bland pigor" från 1914, som byggde på hennes genrerevolutionerande reportage om livet på landet. En serie i Svenska Dagbladet, som hade gjort den unga, orädda och otypiskt högt och hest skrattande reportern, till stjärna.

Men, när Fatima flera år senare sagt upp sig från arbetet som nyhetschef och redaktör på samma tidning, för att kunna skriva om kvinnohistoria i bokform, och ville veta mer - fanns i princip inget utöver en avhandling om några av Ester Blendas journalistår.

Fatima Bremmer bestämde sig då, likt objektet för sina efterforskningar, att kasta sig rakt in i ett stort och lite skrämmande projekt - att med blott en egen bok i bagaget och begränsade ekonomiska tillgångar, skriva hennes biografi.

– Jag var uppriktigt förbannad, provocerad och frustrerad. Jag kan sätta pengar på att om hon varit man hade det inte funnits en utan flera biografier om henne. Jag tänkte jag kavlar upp ärmarna och gör det själv.

Det var fem år sedan.

– Mitt livs häftigaste äventyr verkligen. Med henne. Hon har blivit en del av mitt medvetande, verkligen.

Bokad ett år

I höstas fick resultatet, Fatima Bremmers bok om den extraordinära kvinnan och reportern, "Ett jävla solsken" (Forum), Augustpriset i fackklassen och en kopiös research och personlig investering därmed sin offentliga belöning.

Annons

Och Ester Blenda sin uppmärksamhet.

– Det är allt jag har drömt om, säger Fatima.

Från att ha varit bortglömd, är intresset för Ester Blenda nu enormt.

– Jag är bokad ett år framåt för att resa runt och berätta om henne och boken, det är fantastiskt.

Jättenervös

Peter Johnson, lärare på journalistlinjen, var en av dem som var snabb i bokningen och därmed kunde hälsa en av sina forna elever "välkommen hem", inför fredagens föreläsning.

– Ja, det känns faktiskt lite så, som att komma hem. Det är väldigt, väldigt roligt och lite känslosamt, att stå på den här scenen. För 1997 satt jag ju här, första skoldagen. Jag var ungefär 20 år, jättenervös men jätteglad för att jag kommit in på journalistlinjen, min dröm. Det känns extra starkt att stå här också eftersom det var här min resa med Ester Blenda började.

Då, -97, hade Fatima Bremmer redan arbetat på tidning i Skara sedan hon var 14 år, och visste vad hon ville bli.

– Det var två fantastiska år och jag lärde så mycket av Peter och Ragge, säger Fatima, som konstaterar att fröet de sådde, nu verkligen har blommat ut.

– 98 procent har inte vetat vem Ester Blenda var när jag berättat vad jag skriver om, och nu åker jag runt i stad efter stad och människor är intresserade. Jag får brev flera gånger i veckan som tackar – så tack Peter och Ragge, för det var här det verkligen startade.

Ester Blenda Nordström revolutionerade reportageformen men också tidningsspråket med sin beskrivande stil, där hon heller inte väjde för sina egna känslor. Tog läsarna med sig genom slitet på sörmländska gården som piga, senare till Lappland och svälten i Finland. Dessutom inte minst som barnboksförfattare, där tjejen i huvudrollen steg ut ur den trånga kostym flickor förväntades ha, och gjorde som hon ville. Precis som den storrökande, supande, byxbärande Ester Blenda (levde som männen gjorde). Och för det, i den männens värld hon levde i, krävdes ett oerhört mod, konstaterar Fatima Bremmer.

Vad av det Ester Blenda Nordström gjorde tycker du journaliststudenter i dag ska ta fasta på?

– Att våga vara människa själv i mötet med andra människor. Det gjorde hon ju verkligen. Hon hade ett öppet sinne och en totalt ärlig nyfikenhet. Är man inte nyfiken på sin omvärld, då är jag rädd att man inte blir en bra journalist.

Hon visade också solidaritet och använde sin talang för att hjälpa de svaga.

– Ester Blenda kastade sig ut i sammanhang, även där hon var okunnig. Det modet, att våga när man inte kan, det är att verkligen ha en öppen blick.

Mörkt slut

Äventyrerskan, som också hann med såväl att beskriva och uppleva emigranternas liv i Amerika som två år i Sibirien, slutade livet mörkt. För att få veta hur ska man läsa boken, tycker Fatima Bremmer.

Vad skulle du säga till Ester Blenda om du träffade henne?

– På något sätt hade jag velat rädda henne. Ingen kunde ju det men jag hade försökt. Och jag skulle säga att jag lärt mig fantastiskt mycket av henne som journalist. Modet, att hon fortsatte och fortsatte trots allt. Det hade jag velat tacka henne för.

Fotnot: Fatima Bremmer besökte i veckan även Immanuelskyrkan för ett offentligt föredrag i regi av Ordfront Vätterbygden och SVF.

LÄS MER: Yvonne Teiffel recenserar Ett jävla solsken