Det är organisationen Reportrar utan gränser som med jämna mellanrum bedömer läget i världen för våra medier och ritar upp en färgglad karta över hur bra eller illa det är ställt med press- och yttrandefriheten i olika länder, en världskarta där Sverige alltid ligger bra till och nu senast hamnade på andra plats efter Norge. För fyra år sedan låg vi på tionde plats, Polen på nittonde. Polen har sedan dess halkat ned till plats 58 och upplever alltså en bekymmersam situation i dag – till stor del på grund av politiska beslut.

Inför det svenska valet 2018 säger Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i P3:s Morgonpasset att han skulle lägga ned den där ”skitkanalen” om han vore chef och kallar innehållet vänsterliberal smörja. Det hela började med ett satiriskt inslag om Åkesson själv inför en utfrågning, något samtliga partiledare fick vara med om. Åkesson var inte road av inslaget, något som är intressant i sig eftersom många av dem som stöttar hans parti i sociala medier gärna använder sig av satir för att angripa meningsmotståndare och när de får kritik för att ha gått över gränsen för till exempel hets mot folkgrupp försvarar sig med att säga ”Får man inte skämta i det här landet, eller?”. Än mer intressant är den lättnad partiledaren kände då han äntligen kunde säga vad han verkligen tycker om P3, en lättnad Åkesson ger uttryck för i dagens artikel om honom själv och Runar Sögaard. Man får givetvis kritisera alla radiokanaler i hela världen hur mycket man vill, det faller inom yttrandefriheten, men en politiker ska hålla fingrarna borta från syltburken vad gäller innehållet i media. Vi har andra system som reglerar det vi publicerar. Åkessons utfall mot public service kan förklaras och ursäktas på alla möjliga sätt, och det har också skett, men faktum kvarstår att SD:s partiledare äntligen kan säga vad han egentligen tycker, för nu har han håvat in både väljare och andra partier som har anpassat sin politik.

Annons

För några dagar sedan avslöjades det att partiet Bevara Akutsjukhusens (ett parti som enbart ställer upp i regionvalet i Jönköpings län) andranamn Ida Höglund hade både delat och lajkat främlingsfientliga, medieföraktande och homofoba inlägg på Facebook. Men, hallå, kommenterar många då. Det där var väl inte så farligt, det är väl inget att skriva om..? Just det, säger jag, och får tesen bekräftad: det som inte var okej för oss att säga om varandra för fyra är sedan är okej i dag. När vi skriver om det misstänkta mordet på EU-migranten Gheorghe ”Gica” Hortolomei-Lupu i Huskvarna tycker någon att det där, det skriver vi för mycket om. En död EU-migrant förtjänar inte samma utrymme som en död svensk. Det är vad som sägs, om än inte rakt ut.

Språkbruket och innehållet i det vi säger har blivit grövre och hårdare, men så sakta och successivt att vår tolerans håller på att förflyttas i samma takt. Det är dags att gå i otakt, kanske till och med emot strömmen.

Nuförtiden är det fler som säger rasistiska saker utan förbehåll, utan att skämmas. Men orsaken är inte att det har blivit högre i tak, utan att det tvärtom ofta kan upplevas som trängre i och med att gränserna för vad som kan sägas har förskjutits i en riktning som inte främjar vare sig demokrati eller yttrandefrihet. Det har blivit accepterat att uttrycka sig kategoriskt, hatiskt och nedsättande om människor som är annorlunda än en själv. Där är vi i dag. Var vi är i morgon är ditt ansvar, du som väljare och som förhoppningsvis stolt medborgare i en öppen och fri demokrati.

2015 kom partiet Lag och Rättvisa, som beskrivs som både högernationalistiskt och nationalkonservativt, till makten i Polen och sedan dess har man begränsat mediernas frihet genom att nya, politiskt tillsatta, chefer sparkade kritiska journalister inom public service. Det innebär i praktiken politisk styrning av innehållet. Man försökte också begränsa journalisters möjlighet att bevaka parlamentet, men det tvingades man efter kritik backa ifrån. Yttrandefriheten kringskärs bland annat av att det har blivit straffbart att prata om den polska staten som på något sätt ansvarig för brott som begicks av Tyskland under andra världskriget eller använda frasen ”polska dödsläger”. Något att tänka på för den som turistar till Krakow och besöker Auschwitz, ett läger som förvisso upprättades av Tredje riket, men ligger i Polen.

Reportrar utan Gränser är en organisation vars arbete tar sin utgångspunkt i artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna: ”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Det ger både dig och mig oanade friheter, dyrbara rättigheter samt skyldigheter som bör förvaltas med omsorg.

Du som känner dig lockad att kalla det du läser i din tidning för vänsterliberal smörja, kan lugnt stilla dig. Det stämmer nämligen inte – journalistik blir inte smörja med en agenda bara för att någon säger det, ett försvarstal för yttrandefrihet och fria medier blir inte politiskt korrekt feministmarxism bara för att någon tycker det, på samma sätt som jorden inte blir platt bara för att någon påstår det. Tyckande är inte fakta, alternativa fakta finns inte och 2018 års val är alldeles för viktigt för att avgöras genom skrämselpropaganda.

I SVT:s Uppdrag Granskning säger den extrema högernationalistiska Altright-rörelsens Daniel Friberg: Jag tror att det kan svänga snabbt i Sverige. Han och jag är troligen inte överens om särskilt mycket, men just där är jag rädd för att han har rätt. Det kan gå fort – det har det gjort i Polen, som förvisso har en helt annan historia än Sverige. Men ingen är immun, inte ens världens för medier näst friaste land.

Jag hoppas att just du går och röstar på söndag, om du inte redan har lagt din röst,och att du låter information och kunskap ligga till grund för ditt val, oavsett vad du väljer, istället för att låta ditt bidrag till Sverige de närmaste fyra åren bygga på desinformation och känslor.

Val