Tryggheten i skolan är en fråga som kryper närmre oss alla på ett ganska obehagligt sätt. Inte bara efter den fruktansvärda händelsen i Trollhättan i oktober 2015. Den misstänkta våldtäkten på en gymnasieskola på Höglandet och knivdådet på Råslättsskolan i september har aktualiserat frågan på ett högst konkret sätt i Jönköpings län.

För den misstänkta våldtäkten utreds en vuxen elev. På Råslättsskolan är den misstänkte gärningsmannen ett barn under 15 år. När barn begår grova våldshandlingar skakas vuxenvärlden på ett fundamentalt vis. Det utmanar vår bild av barn som oskuldsfulla och solkar vår föreställning om hur barndomen ska vara. Trots att vi vet att barn inte har samma impulskontroll och förmåga till konsekvenstänkande som vuxna.

Allt tyder på att skolpersonal och polis agerat resolut och bra i direkt samband med knivincidenten på Råslättsskolan. Det är tillfredsställande, men så är det inte alla gånger.

När fyra barn grovt misshandlar ett femte kan det kallas för mobbning. Grova integritetskränkningar och våld som lett till svåra skador kan beskrivas som att "lek" gått överstyr. Det är en begreppspalett som aldrig skulle ha accepterats om offer och gärningsmän varit vuxna.

Annons

Rättsväsendet ska givetvis inte behandla barn som begår brott som vuxna. Det handlar om att alla offer för brott ska bemötas med samma respekt och tas på samma allvar. Detta måste vara en grundkomponent i en diskussion om skolan som en trygg plats för elever och personal. Barn ska inte tvingas tolerera något som vuxenvärlden aldrig skulle acceptera.

Flera medier berättade tidigare i veckan om att allt fler skolor i landet, främst i Stockholmsområdet, satsar på kodlås och spärrar som ett sätt att öka tryggheten. Det är inte utan skäl. Statistik från Arbetsmiljöverket visar att antalet anmälda fall där elever och lärare utsatts för hot och våld nästan fördubblats mellan 2012 och 2017. Förra året anmäldes 767 fall. Enligt Dagens Samhälle har sju av tio kommuner höjt skolsäkerheten på olika sätt de senaste åren.

En utveckling där murar byggs runt skolor är förstås inte önskvärd, dock sannolikt nödvändig. Däremot otillräcklig. Inte bara på grund av det faktum att det inte hade hjälpt att stänga obehöriga ute från Råslättsskolan den där onsdagen i september.

För att skolan ska kunna bli en trygg miljö där vuxna vill jobba och där barn i lugn och ro kan tillgodogöra sig kunskap och växa som individer måste ett idogt arbete ske i två ändar. I skolan ska inte bråkmakare få sätta agendan och förstöra för alla andra. Att överskrida gränser måste vara förenat med konsekvenser. Det måste skolan få tydligt mandat att kunna tillse. Hot, våld och andra kränkningar som skulle ha varit straffbara i vuxenvärlden ska kallas vid sina rätta namn och polisanmälas. Det måste också finnas större möjligheter än i dag att stänga av elever.

I den andra änden är det svårare att komma med snabba förslag på lösningar. Ett kontinuerligt och outtröttligt värdegrundsarbete måste följa människor genom uppväxtens alla faser. Där kan inte politiken göra allt, för det börjar hemma vid frukostbordet i helt vanliga och ovanliga familjer.

Barn kommer inte att lära sig att respektera och inkludera människor i sin omgivning om de får lyssna på när föräldrarna pratar nedsättande om sina kollegor och bekanta och andra som inte kan höra. Arbetet måste börja där om våld, hot och kränkande behandling inte ska kunna få fäste i skolor och andra miljöer där barn vistas.