Till mitt försvar för min korkade fråga kan nämnas att vi befann oss i ett sorligt rum där ljudet från högt distad gitarrock gjorde det svårt att höra vad ”bordsgrannen” sa. Något som inte kan försvaras är att min frågeställning tyvärr nog grundade sig i fördomar och okunskap. Möjligen blev jag så ställd när någon i min bekantskapskrets, utan att jag var beredd på det, kastade fram att denne skulle åka till Stockholm för att manifestera homosexuellas rättigheter, att jag associerade det sagda med en festival för pajer. Jag ska dock säga att jag vid tidpunkten betraktade mig som liberal humanist och såg mig själv som relativt öppen för människor som inte var som jag. Måhända var detta en chimär? Var det inte så att jag istället var ignorant och trångsynt? Eller var det så att jag hade en fantasifull associationsförmåga och inte tog de svåra frågorna i livet riktigt på allvar?

Hursomhelst, jag växte upp inom idrottsrörelsen där det tidigt klargjordes att man inte ”skulle spela som en tjej”. Allteftersom åren gick växte dessa känsloyttringar i styrka, angreppen blev hårdare. Snart blev man kallad ”bög”, ett ord som senare adderas med ”jävel” om man inte klarade av den där passningen i fotbollens pojklag. På tiden jag växte upp värderades också muskler och kroppsstyrka högt. Hade man inte en bred bringa blev man klassad som svag och omanlig och man fick höra att det var storleken på musklerna som var avgörande om man skulle attrahera flickor eller inte. Detta var naturligtvis inte hela sanningen men då trodde man verkligen det.

Annons

Vad gjorde man då? Jo, man styrketränade som en besatt. Sex dagar i veckan i övre tonåren bodde jag på gymmet, drack råa ägg för att senare på eftermiddagen vid lämplig väderlek, i nätlinne, bege mig till stranden för att visa mina nymejslade muskler. Jag tyckte det var patetiskt då och tycker det är patetiskt nu. Skämmigt men faktiskt också lite komiskt. Man får lov att skratta åt sig själv. Jag var ju bara som de flesta andra killar i gymnasieåldern, osäker på mig själv och min identitet och därmed lättledd. Fördelen med att vara människa är dock att man har möjligheten att förändra sig, att utvecklas.

En ögonöppnare för mig var när jag långt senare, hade då träffat min underbara sambo och börjat bilda familj, läste dokumentären ”No Tears For Queers” av Johan Hilton. Som vit privilegierad man, dock född i arbetarklass men heterosexuell, visste jag föga vad trakasserier innebar. Genusfrågor hade börjat diskuteras i hemmet och det fördes många långa, intressanta och givande samtal. I boken får man läsa tre berättelser om tre män varav alla blir mördade på grund av sin homosexuella läggning. Johan Pettersson i Katrineholm blev efter en natt på hotellet knivhuggen och sin hals avskuren innan han slutligen sänktes ned i en gatubrunn. Matthew Shepard i Laramie, Wyoming, blev rånad, misshandlad och torterad, bland annat satte de två gärningsmännen eld på honom, innan de hängde upp honom på ett staket, lämnad för att dö. När Matthew upptäcktes var hans ansikte oigenkännligt. Huvudet var sönderslaget, blodigt och smutsigt, med undantag från kinderna som tvättats rena av hans egna tårar.

Båda dessa män levde och mördades i arbetarstäder med låg utbildningsnivå. Känns det igen? Kan då liknande våldsdåd inträffa i Vetlanda? Det vet jag inte. Troligtvis inte. Detta handlar ju om exceptionella illgärningar. Jag har hopp om Vetlanda. Många bra människor bor här, i alla samhällsskikt. Det jag dock vet är att det fortfarande skriks ”bögjävel” på fotbollsplanen. Två personer av samma kön kan fortfarande inte gå hand i hand eller pussa på varandra utan att väcka uppseende. Fortfarande ställs dumma frågor när någon berättar att denne ska åka till Pridefestivaler runt om i Sverige.

Det är skäl så goda som några till varför det behövs en Regnbågsvecka i Vetlanda.