DET HAR gått en, två, tre och snart även fyra dagar sedan Kubas före detta president Fidel Castro dog.

Trots att jag föddes på Kuba, i huvudstaden Havanna, och är en politisk skribent, har jag tvekat med att skriva en text.

Är man född på Kuba får man helt enkelt inte skriva hur som helst om landet. Och hur skriver man en text när ens hjärta är censurerat?

FIDEL CASTRO dog på fredagen den 25 november, enligt kubanska källor.

Medan världen ironiserar över det faktum att det var samma dag som "Black Friday" - kapitalismens och konsumtionens främsta dag - har datumet en annan betydelse.

Den 25 november i år var det exakt 60 år sedan yachten Granma lämnade Mexiko för att inta Kuba med planen att störta den dåvarande diktatorn Fulgencio Batista.

År 1959 lyckades man med detta.

I båten befann sig bland annat Fidel och hans bror (och nuvarande president) Raúl Castro, och även argentinske Ernesto "Che" Guevara.

Rebellerna, som de kallades, landsteg på östra delen av Kuba, gömde sig i den vackra bergskedjan Sierra Maestra och påbörjade där sitt gerillakrig mot militären och vidare in mot Havanna i den västra delen av landet.

Det faktum att Castro dog i fredags passar narrativet väldigt väl. Han ska vara revolutionär ända in i döden.

PÅ KUBA har det utlysts nio dagars nationell sorg. Alla festevenemang ställs in. Alkohol får inte säljas.

Det märks att regeringen känner sin egen befolkning.

En del sörjer Fidel Castros död, framför allt revolutionsromantiserande vänsterprofiler som före detta FN-ambassadören och socialdemokraten Pierre Schori (som ironiskt nog besökte Nässjö nyligen för att prata om FN och mänskliga rättigheter).

Även en del kubaner gråter över den förre presidentens död.

Det skulle jag också ha gjort, om jag hade bott på Kuba. Men nu bor jag inte där, och därför måste jag inte gråta.

DET BETYDER inte att jag gladdes åt nyheten.

En del av de som firar Castros död ser det som en symbolisk seger.

Symbolisk är den förvisso, men i praktiken betyder det inte så mycket.

Annons

Kommunismen dog inte med Fidel Castro. Raúl Castro och kommunistpartiet styr fortfarande landet.

Jag trodde på en förändring när Raúl Castro officiellt tog över presidentposten år 2008, efter att Fidel varit ledare i 49 år.

Inte mycket hände.

När Kuba och USA återupptog sina relationer i fjol tändes åter min förhoppning. Men kort därefter meddelade Raúl Castro att landet skulle fortsätta på den socialistiska banan.

Av dessa anledningar är det svårt att vara entusiastisk.

RUNT OM i världen säger nu kubaner att "tänk om min pappa eller mamma hade levt för att se det här".

Det, om något, är det sorgligaste.

Fidel Castro dog 90 år gammal, i trygghet. Han behövde aldrig stå till svars för något. Han levde ett långt och lyckligt liv.

Många dog före honom. Däribland flera av mina egna släktingar.

De dog fattiga, hjälplösa, håglösa. Med bröstet fyllt av vemod. De väntade, i 30, 40, 50 år, tills deras kroppar inte orkade vänta mer.

Även de som lever har väntat.

Vi är nu inne i fjärde generationen. Tonåringar har blivit mor- och farföräldrar, barn har blivit medelålders och nyfödda har blivit vuxna.

Förhoppningen om ett förändrat Kuba grusades efter Kubakrisen 1962. Sedan efter Sovjetunionens fall under 90-talet. Den har dött gång på gång på gång.

Blomstrande industrier (som sockerindustrin) har utplånats. Människoliv har slocknat. Drömmar har tagit slut.

Fidel Castro dog i fredags, men Kuba dog för längesedan. Han har lämnat jorden, men resultatet av hans arbete finns kvar för andra att fortleva i.

KANSKE blir Fidel Castros död början på något nytt, kanske ett ekonomiskt öppnande likt Kinas, men förmodligen inte mycket mer.

Jag väljer att vara realist.

Kanske är det mina barnbarn som får se en förändring på Kuba och inte jag, om de nu ens kommer att minnas min koppling till födelselandet.

Ja, ibland glömmer även jag min koppling till Kuba.

Men inte i dag, och sedan i fredags hänger en kubansk flagga i mitt hem, för att påminna mig om det land som, trots sitt eget vissnande, gav mig livet.