KONSERVATIVA BRITTISKA kommentatorer varnar på fullt allvar för att den radikale socialdemokratiske ledaren Jeremy Corbyn, som antogs vara helt hopplös som partiledare, kan bli Storbritanniens näste premiärminister.

Vad hände?

Det första som hände var att Tories gjorde valet till en personfråga: antingen Corbyn eller premiärminister Theresa May.

Ställda inför detta enkla val skulle väljarna naturligtvis falla för det trygga och pålitliga alternativet, var tanken. I valmaterialet stod partiets namn med små bokstäver och premiärministerns med stora.

Men så stort var inte förtroendet för henne som person - och till följd av felsatsningen fanns heller ingen politik som var förankrad i partiet att övertyga väljarna med.

Den konservativa valplattformen hade tagits fram av ett fåtal personer och innehöll förslag som var djupt impopulära.

DET ANDRA som har skett är Brexit.

Ju längre samtalen pågår, desto mer komplext verkar företaget att ta Storbritannien ut ur EU. Inte ens alla ministrar verkar tro på det.

Theresa May kunde inte ens själv svara på om hon skulle rösta för utträde om hon hade fått chansen idag.

Annons

I opinionsmätningar från de senaste månaderna är det jämnt mellan Stanna och Lämna i frågan om hur man skulle rösta om det vore val idag; när frågan formuleras som huruvida det när man blickar bakåt anser att det var rätt att rösta för utträde, säger en liten majoritet nej.

Det är en otacksam uppgift för den konservativa regeringen att genomföra ett beslut som en så stor del av befolkningen tvivlar på - och omvänt väcker regeringens oförmåga att komma framåt och visa på utträdets förtjänster tvivel hos väljarna om huruvida det beslut som fattades i folkomröstningen verkligen var så klokt.

Förhoppningen att ett klart besked i frågan om fortsatt EU-medlemskap skulle leda till försoning och harmoni inom Tories, som har kämpat med frågan i decennier, har också kommit på skam.

Om något har konflikterna mellan olika läger, också inom regeringen, intensifierats.

MEN EN TREDJE, och lite underskattad, aspekt är att väljarna faktiskt uppskattar vad Jeremy Corbyn står för.

Föreställningen att han skulle vara alldeles för socialistisk för att tilltala vanliga väljare är felaktig.

En stor majoritet av väljarna vill höja minimilönen. En stor majoritet är också för hyresreglering och en lite mindre majoritet är positiv till höjd bolagsskatt.

Det finns också ett starkt stöd för att staten ska driva järnvägs- och energibolag. Tilliten till det privata näringslivet är så låg att en majoritet stödjer förstatligande trots att Corbyn aldrig har sagt hur verksamheterna ska styras bättre.

De konservativa måste nu välja om de ska försöka närma sig Corbyns positioner - exempelvis genom att framhålla marknadsekonomins problem - eller sent omsider uppdatera sitt eget tänkande och tydligare knyta an till sitt eget arv.