”Så långt vi kan följas” Susanna Martelin Alfabeta

Hästboken är den mest utskällda genren av alla. Eller kanske är den inte utskälld så mycket som ignorerad. Vem bryr sig om böcker för mellanstadieflickor? Ingen, utom flickorna själva.

Fakta: Hästbokstips

”Millan” av Pia Hagmar (från 12 år)

”Rakt mot hindret” av Malin..

Fakta: Hästbokstips

”Millan” av Pia Hagmar (från 12 år)

”Rakt mot hindret” av Malin Eriksson ( 9-12 år)

Böckerna om Sigge av Lin Hallberg (6-9 år)

Britta och Silver-böckerna av Lisbeth Pankhe

Böcker av Nan Inger Östman, bland annat ”Piglet ek, var god rid”

Hur är det med oss då, vi vuxna kvinnor, hundratusentals av oss, som läste Britta och Silver, Wahlströms röda ryggar och Nan Inger Östmans böcker om Piglet och Dunet?

Vi som hittade en väg både in i livet och i läsningen genom hästböckerna? Vi har inte precis gått i några demonstrationståg för att upprätta hästboken som genre.

Någon som arbetar för att bredda synen på hästboken är debuterande författaren Susanna Martelin. Hennes ”Så långt vi kan följas” är en roman för unga vuxna.

Den har en äldre målgrupp än många hästböcker och är inte heller någon renodlad hästbok. Hästvärlden fungerar som en fond, eftersom huvudpersonen Alexandra jobbar som ridlärare.

Men ”Så långt vi kan följas” är en bok som framförallt handlar om vänskap, en vänskap som inte har någonting med stallet att göra. Det är i världen utanför stallet som Alexandra och Kryzstof är bästa vänner, och när det fruktansvärda, otänkbara händer, är stallet Alexandras trygga plats i en värld där alla regler satts ur spel.

Berättelsen är trovärdig – både scenerna i stallet och de utanför. Alexandra är en människa som älskar hästar, men hästar är inte hennes hela liv – det är hennes jobb och hennes intresse.

Annons

Jag funderar över varför detta så sällan gjorts förut? Varför personer i böcker kan få syssla med konst, simning, innebandy, dans eller med (otroligt ofta) läsning, men aldrig med hästar?

Är hästar ett intresse så fullständigt omöjligt för en utomstående att närma sig? Eller är det så att hästvärlden, med sina alldeles egna spelregler, är för svårtillgänglig?

Hästvärlden, detta slutna, smutsiga, hårdföra matriarkat, där man inte bryr sig om brutna naglar, fläckiga kläder eller trassligt hår, där det enda som betyder något är hästen – är det en värld så främmande från den etablerade kvinnovärlden att det helt enkelt blir osäljbart?

I stallet – och därför också i hästboken – finns alla sorters kvinnor representerade. Rädda, modiga, moderliga, karriärinriktade, försynta, buffliga, glada, buttra. Gamla och unga.

Den som har bäst hand med hästar är den som förtjänar mest respekt, oavsett utseende eller personlighet. Hästen är inte bara någon att vårda och uppfostra utan också någon som dyrkas – nästan en gudssymbol.

Och det är väl typiskt för hur man inom en sportkultur upphöjer sin idrott till religion. Utan det offer som hård träning i uselt väder utgör, kommer man inte närmare gud.

Och i hästens värld handlar det inte bara om träning utan också om hårt och smutsigt arbete och om att åsidosätta sig själv för att tillfredsställa gudens behov, innan man tar hand om sina egna.

Inte konstigt att en majoritet av alla kvinnor på framskjutna positioner i samhället idag har en bakgrund i stallet. De har fått lära sig mod, uthållighet och vikten av offer – att stå ut med obehag för att nå ett mål.

Hästboken speglar en verklighet som upplevs av en halv miljon svenskar och hästsporten är Sveriges näst största ungdomsidrott efter fotbollen.

Det finns hästböcker om tävling, om vänskap, om död och sorg, om familjerelationer. Och till skillnad från majoriteten av alla ungdomsromaner är den en zon nästan helt befriad från heteronormativ sexualisering. Hästboken är en plats där flickan alltid fått vara subjekt, ta plats och fatta beslut. För det förtjänar den all vår respekt.