Oxfam skriver att 22 män äger lika mycket som alla Afrikas kvinnor, och menar att liknande ojämlikhet ska vändas med omfördelning. Så låt oss testa den tanken.

Om de 22 männens rikedom – 1268 miljarder dollar – slås ut på Afrikas kvinnor får varje person 1890 dollar och 50 cent. Sen finns inga fler miljarder att förflytta. Engångssumman ökar inte kvinnornas möjlighet till högre fasta inkomster, så de kommer inte varaktigt få det bättre.

Kvinnor i låginkomstländer har sett sin andel av det totala välståndet växa med 33 procent sedan år 2000. I Nordamerika och Europa är tillväxten lägre än så. I vår del av världen är kvinnors andel mindre än för 20 år sedan, men de är generellt sett dubbelt så rika som sina afrikanska systrar. Men enligt Oxfam skulle två tusen dollar till afrikanska kvinnor få dem att klassas som rikare än kvinnor i väst. Hur?

Organisationen drar bort skuld från tillgångar för att visa ”nettoförmögenhet”. Metoden gör att världens fattigaste tredjedel beräknas ha en nettoförmögenhet på minus 706 miljarder dollar. Förutom att någon kan räknas som negativt fattig, tillkommer andra bisarra effekter.

Annons

Exempelvis räknas alla svenskar med bostadslån som fattigare än en obelånad person med en enkrona i fickan. Och en student med en juristexamen från ett av världens mest prestigefyllda universitet är fattigare än en kinesisk bonde, eftersom studentens stora studieskulder gör nettoförmögenheten lägre än bondens, som äger mark, redskap och djur.

Så ser ju dock inte världen ut. Studentens mest värdefulla tillgång, examensdiplomet, kommer genom yrkeslivet att inbringa höga löner, bonusar och avkastning från kapitaltillgångar som en eller flera fina bostäder. Hur många fallskärmar får den kinesiske bonden?

Det mest magstarka påståendet i rapporten är att nästan hälften av jordens befolkning lever på under 5,5 dollar per dag, och att denna extrema fattigdom måste brytas. Att Oxfam här hänvisar till data från Världsbanken blir absurt.

Världsbankens mått och den internationella gränsen för att mäta extrem fattigdom går vid 1,9 dollar per dag. Gränsen på 5,5 dollar om dagen använder Världsbanken för att mäta fattigdom i det övre skiktet av medelinkomstländer.

Oxfam menar alltså att när fler människor går från extrem fattigdom till en nivå som finns i Argentina, Brasilien och Ryssland, blir världens fattiga fler. Inte så konstigt att man hävdar att 735 miljoner människor lever i extrem fattigdom, om begreppet utvidgas till folk som får det bättre.

Men den extrema fattigdomen, och all annan form av fattigdom, är lägre än någonsin. Som World Poverty Clock visar är antalet extremt fattiga inte 735 miljoner, men cirka 592 miljoner. Varannan sekund lyfts en person ur extrem fattigdom.

Köpkraftskorrigerat i 2011 års dollar levde två av tre personer i världen under 5,5 dollar per dag år 1990, medan en majoritet levde på mer än så år 2015. Under den perioden har andelen som lever under den extrema fattigdomsgränsen gått från lite mer än var tredje till under var tionde.

Samtidigt har världsbefolkningen växt med två miljarder människor. Att fler fått det bättre har inte skett på afrikanska kvinnors bekostnad. Att kalla välmående grupper i rika länder för fattiga är inte hjälpsamt i arbetet mot fattigdom i utvecklingsländer. Att en liten grupp män äger mer än Afrikas alla kvinnor är inte heller relevant.

Vi behöver förstå hur korruption, trasiga stats- och rättsapparater samt dysfunktionella marknader förstör de inkomster och välstånd som folk i utvecklingsländer skapar genom sitt arbete.

Oxfams dåligt förtäckta marknads- och kapitalismkritik är därför deras största logiska fallgrop. Om det är så att välfungerande samhällen och marknader ger människor möjlighet att öka sitt välstånd exponentiellt, vore det inte bra att fler får den möjligheten?