Munken från Wittenberg i Tyskland som drog igång reformationen när han för 502 år sedan spikade upp sina 95 teser på stadens kyrkport. Luther beskrev ibland samhället som en tavla och han är trots att han levde för 500 år sedan fortfarande relevant. Speciellt efter den gångna hösten som var en tid vilken, milt uttryckt, kan beskrivas som problemfylld för några av de institutioner som det ”alltid har gått att lita på”.

De två tydligaste exemplen var Svenska Akademien och riksdagen. Nu skulle det vara slöseri med text att återberätta historien om ”Kulturprofilen” och inställt litteraturpris eller om regeringsfrågan som slutade i en mittenlösning som ingen egentligen ville ha, men det går att konstatera att olyckskorparna faktiskt fick fel. Efter smärtsamma omprövningar, avhopp och förhandlingar visar det sig att akademien fortfarande är intakt och Sverige har nu en regering som tolereras av riksdagen och som det går att bedriva aktiv opposition emot. Sveriges mest förnäma litterära sällskap är inte nedlagt och det blev ingen svensk Donald Trump i politiken.

För att återknyta till Martin Luthers metafor höll ramen för akademien och riksdagen och det beror på att man vågade förlita sig på auktoriteter och kontinuitet. De värsta stormarna inom akademien kunde stillas tack vare kungen, kronprinsessan och hovets förmaningar och riksdagens talman Andreas Norlén uppfyllde sina plikter. Kort sagt visade det sig att vår regeringsform går att använda i nödlägen och att det är bättre att ta till äldre beprövade recept än att tänka nytt enkom för nytänkandets skull.

Annons

Vikten av kontinuitet kan tyckas självklar men alltför ofta vill människor drastiskt förändra för att endast tillfredsställa sig själva. Det har vi sett exempel på i politiken där frasen ”detta är ett helt nytt läge” alltid ska mötas med skepsis och inom kulturen där ”normkritik” ofta görs till en besvärjelse för att rättfärdiga att just ens eget hjärteprojekt ska få alla tillgängliga resurser. Det är därför kontinuiteten och försiktigheten med jämna mellanrum måste betonas som den mest förnuftiga taktiken att möta morgondagen.

Vad är då svensk kontinuitet? Det är rättssäkerhet, marknadsekonomi och yttrandefrihet vilket tidigare har gjort Sverige framgångsrikt och kan göra det igen.

Som exempel kan nämnas att den här texten skrivs ett stenkast från Hovrätten i Jönköping. En institution som obrutet verkat sedan 1634 och som redan under dess förste president Johan Skytte satte i system att döma så milt som möjligt när det gällde anklagelser om häxeri. Att påpeka marknadsekonomins vikt kan också verka lite fånigt. Men Nässjöbon Gunnar Randholm (1922–2017) var ledande i kampen mot löntagarfonderna och när dessa hade stoppats siktade han inte på en politisk karriär utan åkte hem till Eldon för att göra det världsledande. Om det inte hade varit för yttrandefriheten som här i Sverige går att spåra till frihetstiden på 1730-talet hade vi inte vågat tänka stort, nytt och ibland fel.

Själva tänkandet är en process att värdera i sig för väl diskuterade idéer blir bättre än beslut fattade i all hast och vi måste tillåta varandra att tänka olika. Den danske författaren HC Andersens (1805–1875) berättelse om den fula ankungen är relevant i vår tid för även idéer som först inte ser snygga ut kan växa upp till vackra och faktiskt ståtliga svanar.

Det här är i korthet min ledstjärna som idéredaktör och jag hoppas att ni läsare vill vara med på resan. Tveka inte heller att höra av er för min tro på dialog är precis lika benhård som min tro på att vi också kan lära av historien.