Du har förmodligen redan sett dem. Hundratals människor i alla åldrar som går runt med ansiktet i mobilen - dygnet runt.

Polisen kallade dem för zombies men i själva verket rör det sig om Pokémontränare.

Och jag är givetvis en av dem.

Min karriär som Pokémontränare började redan på 90-talet när jag var åtta år. Jag hade följt tv-serien slaviskt. När jag slutligen fick ett spel till min Gameboy av mina föräldrar kunde jag sitta i timtal och jaga de där små gulliga monstren. Allt medan mina föräldrar kanske oroade sig över att jag satt stilla för mycket.

Med tiden tröttnade jag eftersom jag klarade ut spelet och löste alla de gåtor som det bjöd på. Jag erövrade gym efter gym och till slut var jag den allra bästa Pokémontränaren i den lilla världen i mitt Gameboy.

Annons

En annan anledning till att jag tröttnade var sannolikt att jag blev äldre. Det var inte lika coolt att syssla med Pokémon när man var gammal nog för att köra moped.

När jag fick höra talas om spelet Pokémon GO blev jag givetvis nostalgisk — men främst skeptisk. Först var jag rädd för att spelföretaget som står bakom Pokémon, Nintendo, skulle förstöra spelet. Jag var också skeptisk till att människor skulle ta till sig ett spel där man faktiskt tvingade att röra på sig.

Ack så fel jag hade.

I söndags var jag ute och gick, till synes planlöst, i två timmar och fångade Pokémon. Idag, måndag, gick jag upp sex på morgonen för att hinna med en runda innan jobbet började några timmar tidigare. På lunchen stack jag upp till kulturredaktionen för att lösa in Jönköpings-Postens alldeles egna Pokéstop.

Själva idén är briljant, kanske till och med revolutionerande och det dröjer nog inte länge innan fler speltillverkare tar efter konceptet. Ett spel som får folk att självmant gå flera kilometer om dagen för att komma vidare i spelet och bli en bättre Pokémontränare. Någon beskrev det som det bästa som har hänt folkhälsan och jag är nog beredd att hålla med.

Häromdagen beklagade en bekants barn att det regnade ute för då "kunde de inte spela tv-spel". Förmodligen den första generationen som tar den formuleringen i sin mun. Sannolikt inte den sista.

Jag tänker i alla fall ge det ett försök att bli den allra bästa igen. Om inte annat så får jag i alla fall gott om motion.