– Vad gör ni egentligen där nere i EU?

Den märkliga frågan fick jag titt som tätt under mina fem år som ledamot i Europaparlamentet. Jag brukade stampa lite lätt i marken eller trottoaren och svara:

– Vi är i EU, vi står i EU. EU finns inte ”där nere”. Det finns här.

Jo, det är lätt att förstå att folk i allmänhet undrar, som om EU är en enhet, något vid sidan om. Och som vi sitter och betraktar från läktare, från kanske rent av ”Kungliga läktaren”. Professionella analytiker och mäktiga opinionsbildare ordar, nästan som regel, om ett EU i kris och kommande svårigheter. Och politiska partier?

Minns den senaste valrörelsen till Europaparlamentet. Man ska förstås akta sig för att sätta betyg, men jag tar mig friheten att undra om Sverige de senaste 70 åren genomlidit en mer eländig valrörelse? Det var i stort sett som om alla ordade om en kladdkaka från vilken varje parti trots allt ville rycka åt sig så stor bit som möjligt – för att imponera inrikespolitiskt.

För någon månad sedan etablerade sig Konrad Adenauer Stiftung i Sverige. Stiftelsen finns verksam i över 100 länder. Nuvarande ordförande heter Norbert Lammert. Han var talman 2005-2017 i Bundestag, i Förbundsrepubliken. Han var med i Stockholm och höll ett engagerat ”Europatal”. Gång på gång betonade han i sitt anförande att ”inget land i Europa klarar att ensamt möta framtiden”. Han är långt ifrån ensam att ha denna bestämda uppfattning. Men i vårt lilla land verkar det märkligt nog finnas gott om beslutsfattare som tror tvärt emot.

Under den förfärliga Corona-epidemin har det påpekats, med all rätt, att EU varit för sent ute. Transporter av skyddsmaterial som beställts och betalats har inte släppts över nationsgränser. Det har saknats enhetliga bestämmelser. Ekonomiska spänningar mellan europeiska syd- och nordstater har kommit i dagen.

Och så används detta som bevis för att EU är kraftlöst och inte håller måttet. Kära nån!

Vi är ”gränslöst beroende” av vår omvärld. Just ”gränslöst beroende”! Sverige kommer inte att nå upp till den materiella välfärdsnivå som gällde för vårt land före corona-pandemin om inte övriga EU-länder också lyfts. Detta gäller förstås också i EU:s budgetsammanhang.

EU-kommissionen och Europaparlamentet har säkert till dels misslyckats. Ungefär som när regioner i vårt land inte kan samarbeta och hjälpas åt, och socialstyrelsen beordras att vara samordnare. Eller när kommuner bråkar om kommunala utjämningsbidrag. MEN! här finns det en nationell beslutande instans.

Efter valrörelsen 2019 har vi, jag tror från alla partier, hört utspel eller uttalanden om att EU måste ta tag i eller göra mer beträffande brottsligheten, i migrationsfrågan, utrikes- och säkerhetspolitik, handelsrestriktioner, energipolitik, kemikaliesamhälle… för att inte tala om tuffare insatser för att rädda klimat och miljö. Den största framtidsfrågan. Område efter område räknas upp, som en ärendelista till livsmedelsbutiken.

Tvärsäkert kan vi veta att EU kommer att avkrävas åtgärder efter corona-pandemin.

Man får väl nästan vara politisk analfabet om man inte fattar att EU måste få större och flera muskler för att ha möjlighet att förverkliga en del av alla framförda önskemål.

Det skulle väl inte skada att få till stånd ett mer djuplodande meningsutbyte som åtminstone är något inriktat på maktdelning? Om hur och var de beslut bör eller kan tas som hanterar nuvarande och framtida problem. Det påpekas att globaliseringen kommer att minska. Det gör den måhända. USA och Kina drar sig inte för protektionistiska tilltag. Men detta faktum är ju ett av argumenten för att EU måste bli starkare. Och inte tvärt om, som en del försöker inbilla sig själv och andra. Vilken sann demokrat föreställer sig att vi i vårt lilla land skulle må bättre av större portioner nationalism och instängdhet?

Från första stund har ordet ”federalism” varit portförbjudet eller rent av bannlyst i svensk EU-debatt. Det kan inte vara en hemlighet att EU-idén i sin grund är federalistisk.

Nog minns jag hur ängsliga många svenskar var, exempelvis när Wilfred Martens, ”Mr. Europé” besökte Sverige. Martens var premiärminister i Belgien i 13 år, ett land som sannolikt inte hållit ihop om det inte varit federation eller när debatten om kommissionsordförandeposten stod mellan Luxemburgs Jean- Claude Juncker och Tysklands Martin Schulz. Socialdemokraten och federalisten Schulz, som varit gruppledare och president i Europaparlamentet fick ( nästan i skymundan, tyckte jag) besöka Sverige och EPP:s kandidat Juncker, premiärminister och finansminister i Luxemburg blev nog inte då ens inbjuden till vårt land.

Jag tror inte särdeles många svenskar tänker på att Tyskland är en federation.

Nej, jag pläderar inte för en federation, men nog vore det av intresse att utreda eller kartlägga vad begreppet skulle komma att stå för. EU-debatterna i vårt land, om de överhuvud existerar, måste bli något annat än inrikespolitiskt gruff och introverta nationalistiska posteringar. Vi kan inte fortsätta och kasta kritik hit och dit utan att uppriktigt påtala vem som äger det egentliga beslutsfattandet. Det är att trampa vatten. Vi ska inte mota framtiden utan möta den. Och det klarar inte Sverige ensamt!

Alf Svensson

tidigare partiledare (KD) och europaparlamentariker