Sex av tio elever som läser svenska som andraspråk (SVA) vid grundskolor i Värnamo och Jönköping är födda i landet, enligt en granskning av Sveriges Radio (26/5). Det är en chockerande hög siffra. Den är exempelvis dubbelt så hög som i övriga landet. Faktum är att det bara finns tre kommuner i landet med en högre andel.

Granskningen visar på en rad brister. Av 380 rektorer som svarat på radions enkät uppger en tredjedel att de inte gör en egen språkbedömning av eleverna. Det är orättvist och dåligt. Det riskerar att försätta en elev på en undervisningsnivå som inte passar dess förkunskaper. Det förstärker språkklyftan och riskerar att låsa ut eleven från att delta i samhället fullt ut.

Vidare säger en femtedel rakt ut att språkbedömningar vilar på tidigare skolors bedömningar. Men om det sätts i system, vad grundar sig den ursprungliga bedömningen i? Det verkar mer som en byråkratisk visklek där innehållet över tid saknar koppling till verksamheten och verkligheten.

Elever måste väl åtminstone förväntas göra framsteg? Om de inte gör det går det att ifrågasätta kvaliteten på undervisningen, och gör de framsteg men blir placerade utifrån en gammal bedömning är det minst lika illa för deras långsiktiga utveckling och integration.

Slutligen menar en fjärdedel av de svarande rektorerna att det saknas riktlinjer för vem som ska läsa SVA. Det är enklare att förstå. Sverige har aldrig stått inför situationen där utanförskap är medfött och nedärvt.

1974 kom Invandrarutredningen med vittgående förslag som bröt med den assimileringspolitik som gällt sedan 1930-talet och synen på invandring som att de flesta kom till landet för en kort period med avsikten att så småningom lämna.

Plötsligt fanns dubbelspråkig dagispersonal, separata barngrupper och bidrag för organisationer som bevarar kulturella särdrag. Hemspråksundervisningen är det tydligaste exemplet på hur Sverige ersatte konformism med pluralism.

Som författaren Lars Åberg visade i boken ”Landet där vad som helst kan hända” från 2018 skulle alla lära sig föräldrarnas modersmål före de tog steget in i svenskan – annars tog de skada. Det är ett defunkt synsätt i ljuset av dagens segregation.

Under femtio år fick invandrare välja i vilken utsträckning de ville lära sig svenska och hur mycket av hemspråket som skulle finnas kvar. Det genljuder än i dag. I radions granskning nämner Jönköpingsbon Ehsan att skolorna låter eleverna välja om de vill läsa svenska eller SVA. Men att entydigt politiskt lyfta fram gruppers särdrag, och behov att få utveckla dessa, kommer sannolikt att avläsas av omgivningen som en markör på skillnader.

Diskussionen om människors identitet och kultur behöver dock breddas. Den som säger att det svenska språket måste prånglas på alla från dag ett i Sverige säger också att det är assimileringspolitiken från 1930- till 1960-talet som gäller. Men världen, och framförallt migrationens mönster och drivkrafter, ser inte ut som då. Vi rör oss språkligt, kulturellt och fysiskt på helt andra sätt. Engelskan dominerar de flesta ungas kommunikation och underhållning.

När migrationskommittén i höst ska lägga fram ett förslag för en i riksdagen förankrad migrationspolitik behöver tjurskalliga partier som V och SD, men även mer frisinnade själar som MP och C, hjälpa till.

Låt insikterna om hur djupt rotad den språkliga och kulturella segregationen är sjunka in och utforma konstruktiva trovärdiga förslag därefter. Det finns ingen som någonsin lagt sin röst på detta språkhaveri, vare sig man är gränslös vänster eller nationalistisk höger.