Tysklands förbundskansler Angela Merkel har nyligen sagt att unionens fördrag och stadgar kan behöva ändras för att reformera EU de kommande åren. Att behovet av långsiktiga, djupgående förändringar har ökat är det fler som tycker. Josef Joffe är en av dem. Som tysk framstående intellektuell, affilierad vid Stanforduniversitetet, är han värd att lyssna på.

När Merkel tillsammans med Frankrikes president Emmanuel Macron för en vecka sedan presenterade ett 500 miljarder euro stort räddningsförslag beskrev Joffe det som att kontinenten Europa blir en stor välfärdsstat. Det är att ta till brösttoner. Men skiftet i synen på EU som det tysk-franska förslaget röjer går inte att underskatta.

Macron och Merkel föreslog en gemensam fond, där pengarna kommer från obligationer utställda av EU-kommissionen. Pengarna delas ut genom EU-budgeten snarare än via låneinstrument.

Tekniskt sett görs det genom att höja taket för hur mycket pengar EU får inkräva av medlemsländer, och sedan används utrymmet som underliggande säkerhet för obligationerna. Med andra ord en fiskal union, vilket varit ett rött skynke för både vänster- och högerpolitiker i Sverige, Tyskland och många andra länder.

Det är viktigt att poängtera ett par saker. Fondens medel får inte gå till att betala tillbaka gamla skulder, vilket Italien har ungefär 2 500 miljarder euro av. Den innebär inte heller en gemensam skuldsättning per se. Medlemsländer ansvarar för återbetalningen av sin egen andel, inte för andra länders. Om det verkligen gäller i det fall att något land inte kan betala återstår att se, men att övriga EU-länder skulle låta inbetalningarna ställas in om ett land inte lyckas betala framstår som högst osannolikt.

Därför går det att förstå den ”frugala fyran”, alltså de fyra länder – Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike – som motsatt sig EU-gemensam skuldsättning. Det är sant att en uppdelning av skuldsättningen bland fler inte avhjälper problemet med kronisk skuldsättning i vissa länder.

Men kvartettens inriktning på lån snarare än gratis pengar har fått välförtjänt kritik från ekonomer för att öka redan skuldtyngda länders börda. Vad är det statsminister Stefan Löfven (S) och hans kollegor i Wien, Haag och Köpenhamn ser för gott i det?

Det finns dock en större konstitutionell poäng med Merkel och Macrons förslag. I början av maj beslutade den högsta instansen av den tyska författningsdomstolen att den Europeiska centralbankens (ECB) stödköpsprogram – lanserat under eurokrisen – överskrider ECB:s befogenheter.

Domstolen förbjöd i praktiken den tyska centralbanken från att delta i stödköpen vilket ifrågasätter ECB:s ställning och i förlängningen hela eurosamarbetet. Det underkänner också EU-domstolens beslut att stödköpen är giltiga, vilket ifrågasätter även EU-domstolens existens.

Kritiker menar att domen hotar hela EU. Men det kan också sägas att EU hotar sig självt om inte nationella domstolar tas på allvar. Den här spänningen är inbyggd i unionens fundament.

Då Tyskland är ECB:s största och mest tongivande medlem blir Berlins politiska svar viktigt. Om de inte måste lyssna på EU-domstolen, vem behöver då göra det? Inte vi, lär Polen och Ungern hävda när EU-domstolen granskar deras politisering av rättsväsendena. Polens premiärminister kallade domen för en av de viktigaste i EU:s historia. Ungerns justitieminister sa att den var ”extremt viktig”.

Vid en frågestund i det tyska parlamentet kort efter domen citerade Merkel den tidigare ordföranden för EU-kommissionen Jacques Delors, som innan eurons införande krävde en politisk union eftersom enbart en monetär union inte räcker. Merkel menade att den tysk-franska fonden kunde hjälpa med detta och skydda ECB:s ställning. Det har hon nog rätt i.

Som så ofta inom europeisk politik blir det som Tyskland vill. På onsdag väntas EU-kommissionen gå vidare med idén. Men som det också ofta sägs om europeisk politik är det Frankrike som får idéerna och tyskarna notan. Så lär det bli nu också.