Svar till Uno Kenstam i tidningen den 13 maj.

”Minns det svek som EU utsatte Grekland för där bankerna gick före folks välfärd,” skriver Uno. Krisen berodde på att Grekland levde över sina tillgångar; det vill säga att politikerna för att bli omvalda utlovade sociala förmåner, som landets ekonomi inte hade råd med. Därmed steg statsskulden okontrollerat liksom räntan. Staten tog in mindre i skatt än vad den betalade ut för förmåner: full pension vid 55 år efter 35 års arbete, fri utbildning, fri sjukvård, generösa bidrag. Grekland levde alltså på lånade pengar, inte på egna prestationer. Statsskulden var redan över 100 procent, när Grekland inträdde i euron, och steg sedan raskt.

Nu är statsskulden gigantisk, och grekerna vill att lånen från EU ska avskrivas; det vill säga att övriga EU-länder ska betala landets skulder. Den inställningen delar de med övriga Medelhavsländer, som samtliga har en misskött ekonomi. Dessa länder vill att en Euro-obligation införs, som ska garanteras av samtliga euro-länder. Samtidigt erbjuder dessa länder sina medborgare förmåner som de betalande länderna i norra Europa inte har. Frankrike har till exempel 35 timmars arbetsvecka; betydligt lägre skatter; lägre pensionsålder för flera yrkeskategorier. En lokförare till exempel går i pension vid 50 års ålder etcetera.

Det är viktigt att politiker i de norra EU-länderna gemensamt och med kraft vägrar att finansiera sydländskt lättsinne och överdåd.

Bo Wrenninge