Söndag kväll, 10 maj 2020. I Göteborg knivskärs en man i halsen. Tidigt på måndag morgon väcks boende i Norsborg i södra Stockholm av skottlossning. På förmiddagen utsätts en man för mordförsök i Tibro.

Onsdag kväll. Två mordförsök i Vällingby och Nyköping. Torsdag eftermiddag. Två män skadas allvarligt i en skottlossning vid en matvarubutik i Södertälje. På kvällen sker ett nytt mordförsök i Nyköping. Däremellan avrättas en man vid middagstid i en lekpark på Råslätt i Jönköping.

I Jönköping har polisen gått ut och sagt att mordet inte var ”en slump”. Offret hade kopplingar till kriminella miljöer. I övriga fall är det inte lönt att spekulera, och det är heller inte poängen.

Det här är verkligheten runt om i pandemins Sverige. Landet fortsätter att plågas av grova våldsbrott dag efter dag, vecka efter vecka. Och trots en massiv politisk konsensus om att mota bort det framkrypande grova våldet verkar lite förändras.

Ta bara sprängdåden. Den som för några år sedan hade sagt att antalet sprängningar år 2019 skulle motsvara nivån i krigszoner eller länder med lång historia av terrorism (DN, 3/11-19) hade förvisats från samhällsdebatten.

Men förra året förekom 257 sprängdåd i Sverige. Åren före det var siffran 162. Hittills i år är nivån lika hög som under 2019. I vintras skapades därför ett nationellt bombdatacenter. Det är bra, men inte nog.

Frågan är hur länge allmänheten står ut. Vissa har redan gett upp hoppet. I villaförorter som Täby och Danderyd anlitas privata väktare för patrullering. En del skickar sina barn till skolan med vakter. I Dagens industri (27/9-19) summerar en säkerhetskonsult: ”Rika familjer ringer inte polisen i dag, de ringer säkerhetsföretag.”

Exempelvis anlitade HM:s tillträdande styrelseordförande Karl-Johan Persson i våras ett privat säkerhetsbolag för att spåra sin stulna surfplatta – med god framgång. Fem andra människors stulna saker återfanns, bland annat en taxidator där polisen lagt ner anmälan samma dag som stölden begicks. Sådant urholkar förtroendet för polisen. Men säkerhetsnivån ökar på fler platser.

I Nissafors utanför Gnosjö byggs det inhägnade och bevakade bostadsområdet Strandudden. Inte av samma kaliber som de rejält bevakade förlagorna i rika delar av USA, men en försmak på att säkerhet blivit en klassfråga.

Det har Januaripartierna implicit erkänt. De tillsatte i somras en utredning för att utvidga rut-avdraget, bland annat för trygghetstjänster. Det slutgiltiga förslaget är inte utformat, men tycks handla om tillsyn av bostäder för den som är bortrest. Tjänster från säkerhetsföretag föreslås inte ingå.

När politiker vill subventionera människors konsumtion av trygghet får kärnan i relationen mellan staten och medborgarna anses ha drabbats av förtroenderöta. Vad gör polisen och ansvariga ministrar mot detta? Inte tillräckligt, löd domen denna vecka.

Enligt polisforskaren Stefan Holgersson är operation Rimfrost, den särskilda operation mot grov kriminalitet som pågått sedan senhösten, en ”marknadsföringsaktivitet” (SR, 13/5). Enligt honom har metoden att låna in poliser från andra regioner försämrat ”polisens förmåga att arbeta mot den organiserade brottsligheten på ett nationellt plan”. Det kan stämma.

Antalet skjutningar hittills i år är fler än under samma period förra året, och antalet dödade är lika många. Dock har över 700 vapen och 150 kilo sprängdeg beslagtagits under Rimfrost.

Brotten som kantat den gångna veckan stärker Holgerssons kritik. Inte minst visar det brutala mordet på Råslätt hur kriminaliteten på inget sätt tar hänsyn till pandemi eller omvärlden i stort. Den nuvarande krisen lär förstärka detta.

Studier från USA, Tyskland och Italien visar alla samma sak: En försämrad ekonomi och högre arbetslöshet leder till fler brott, framförallt stölder och andra egendomsbrott. Får Sverige inte kontroll på den eskalerande våldsspiralen snart väntar betydligt tuffare tider för rättsväsende och polis. Det är gratis marknadsföring för de privata säkerhetsbolagen. Senast år 2022 lär allmänheten vilja göra avdrag gentemot de folkvalda.