Den svenska modellen, att arbetsgivare och -tagare gör upp om villkor i förhandlingar utan inblandning av politiker och andra överheter, är omhuldad från höger till vänster. Mer omhuldad ju längre till vänster på skalan man kommer, vilket rymmer en paradox i och med att vänsterdebattörer oftare och hellre framhåller hur dåligt utfallet av dessa förhandlingar blir för arbetstagarna än tvärtom.

Att modellen inte är konstruerad för att fatta snabba beslut i kristid visas tydligt av den uppseglande konflikten om sommarsemester för sjukvårdpersonal i Jönköpings län. Bilden av parter som gör upp i samförstånd med verksamhetens bästa för ögonen är en illusion. Det liknar mest att fackförbunden väntar på att arbetsgivaren ska komma med ett förslag som man kan säga nej till.

I slutet av april kom arbetsgivarorganisationerna SKR och Sobona överens med OFR:s förbundsområde Allmän kommunal verksamhet om ett tillfälligt avtal för semesteråret 2020. Det innebär att huvudsemesterperioden förlängs med maj och september samt att arbetsgivaren får rätt att mot ersättning förlägga två semesterveckor under veckorna 49–53. Vårdförbundet sa nej till samma uppgörelse.

Hur långt ifrån varandra parterna står i Jönköpings län understryks av Vårdförbundets ordförande Irene Sjövall Sanneds kommentar till tidningen: "en arbetsgivare borde ha en plan A, B och C i det här läget". Som om det fanns ett batteri av trolleritrick att ta till för att lösa en ekvation som helt enkelt inte går ihop. Vifta med staven så tar viruset sommarlov.

Personalens rop på semester ska man förstås ta på allra största allvar. Hundratals medarbetare har fått byta arbetsuppgifter i en rekordsnabb omorganisation. Arbetsbelastningen är hög och lär så förbli under lång tid, inte minst med tanke på att berget av uppskjutna operationer växer så längre krisen pågår. Att blunda för att personalen behöver återhämtning kan bli ödesdigert. Medarbetarna orkar inte vad som helst hur länge som helst.

Att ekvationen dels är svårare än någonsin, dels mer angelägen än någonsin att lösa på ett sätt som passar alla hänger med andra ord ihop.

Vårdförbundets ordförande har rätt på en punkt: Ledningen har haft gott om tid att inse att årets sommar kommer att bli mer än vanligt svår och ta till ovanliga åtgärder. En sådan borde vara att i mycket större utsträckning än vanligt sluta individuella uppgörelser med enskilda.

Man bör gå ut brett med erbjudanden om ersättning mot att skjuta upp semestern till hösten. Det är inte läge att vara snål. Enligt enkel marknadsmatematik är en sådan uppoffring värd mer pengar den här sommaren än en vanlig. Ersättningen bör vara differentierad och mest tilltagen för de kompetenser som är svårast att undvara.

Det är inte omöjligt att det visar sig att ganska många vill ställa upp. Det skulle kunna bidra till mobilisering och minska känslan av att personalen inte får påtaglig uppskattning för uppoffringar och risktagande, vilket IVA-personal gav uttryck för i ett reportage på Jnytt i dagarna.

När man vet hur långt man kan komma med sådana åtgärder får man blick över vad som krävs för att lösa resten av ekvationen.

Nu brinner det i knutarna.