Förmånsbeskatta inte dem som ställer upp för samhället vid stora kriser. Kommunals ordförande Tobias Baudin och Moderaternas dåvarande talesperson i civilförsvarsfrågor Beatrice Ask var samstämmiga.

Det var oktober 2018. Nyheten hade just kommit: tillfälligt anställda som hjälpte vid skogsbränderna den sommaren skulle förmånsbeskattas. De hade jobbat på annan ort, fått boende – vissa sov i tält, bör tilläggas – och mat på plats och var därför föremål för Skatteverkets allseende öga.

Först missuppfattades det som att brandmän och andra frivilliga skulle beskattas. Men enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) var det enbart av MSB tillfälligt anställd personal som hade åtnjutit beskattningsbara förmåner. Nu är vi där igen.

Sverige och stora delar av världen – 177 länder vid senaste uppdateringen – har drabbats av en storskalig långdragen kris. Och de som står i första ledet, med risk för liv och hälsa, riskerar flera skattesmällar.

Dels för de gratis taxiresor som exempelvis erbjudits högt belastad vårdpersonal i region Stockholm, dels för den avgiftsfria parkering som Stockholms stad och region Västra Götaland infört, vilket kopierats på andra håll i landet. Men mest stötande är att den mat som donerats av restauranger och företag till vårdpersonal räknas som förmåner och ska beskattas.

Samtliga företeelser strider mot reglerna, så Skatteverket har rätt i att de inte kan ge undantag för vissa branscher. Men att döma av reaktionerna bland politiker och allmänhet nu liksom 2018 så strider reglerna mot uppfattningen att de är rättvisa. Det är skäl nog att ändra på dem.

Samhällets lagar är – precis som valutor, rättsväsen och parlamentariska institutioner – helt beroende av människors förtroende för att fungera. Folk åkte inte ut till en skog på sin semester för att få bo i tält och äta kall bjudmat. Och sjukvårdspersonal åker inte till jobbet för att få parkera gratis och äta donerad mat. De gör det av pliktkänsla och omsorg för det gemensamma.

I diskussionen om brandskatten belyste MSB två viktiga saker. Dels att MSB bett om undantag från förmånsbeskattning för sin nationella insatsverksamhet utan att få gehör. Dels kunde de beskattade göra avdrag i nästa års deklaration, och för de som inte kunde göra det skulle ett retroaktivt lönetillägg betalas ut. Det var mycket administrativt extrajobb för MSB och för den enskilde, men ingen skulle lida ekonomiskt av att ha ställt upp.

Det visar att det går att hantera även dagens problem, men det är för krångligt. Det är sannolikt lagstiftarens intention. Inom skattejuridik talas det ofta om en ”chilling effect”: Lagens gräns ska vara tillräckligt otydlig för att folk inte ska lägga sig nära den och dra personlig fördel.

Det ska sägas att regeringen i sin vårbudget lagt förslag om tillfälliga undantag från skatt på gåvor och fri parkering från 1 juni. Men varför krävs allt detta merarbete nu igen, mitt i en kris? Det sänder signalen att staten aldrig egentligen ställer sig på medborgarnas sida, utan att de i första hand förblir dess skattesubjekt.

Vid årsskiftet trädde blåljuslagstiftningen i kraft. Där pekas vissa samhällskritiska yrken ut som särskilt skyddsvärda. Det är uppenbart att skattereglerna inte förenklar krishanteringen. Att stärka krisberedskapen handlar inte bara om att bunkra mat och mediciner. Den som offrar sig för samhällets bästa ska inte behöva betala förmånsskatt.