Elin Wägner och jag är förenade på två vis: genom kärleken till Småland, och kärleken till Europa. Det enda som skiljer oss åt, är drygt hundra år.

Mitt engagemang för Europa inleddes hemma i Hakarp, i början av det förra årtiondet. Ett sekel tidigare inleddes första världskriget. Därmed grodde även Elin Wägners europapolitiska engagemang.

Wägner är i ropet denna vår. På kort tid har två gedigna biografier över författarens liv givits ut: Ulrika Knutsons ”Den besvärliga Elin Wägner” och Per Wirténs ”Europa, ständigt detta Europa”. Båda belyser på olika vis Wägners kamp för Europa.

Det som i dag är EU grundades genom Schumandeklarationen 9 maj 1950. Wägner fick dessvärre aldrig vara med och fira. Ett år tidigare hade hon nämligen avlidit av cancer. Trots det var hon länge en av få engagerade européer i Sverige. Engagemanget blev en central del av Wägners skrivande.

Hennes verk, bland annat ”Den namnlösa” och ”Från Seine, Rhen och Ruhr”, återvänder ofta till europeiska frågor, och som redaktör för tidskriften Tidevarvet lyfte hon ideligen fram vikten av ett enat Europa. Hon var i stort den enda som behandlade den spirande europatanken, inte minst genom österrikaren Coudenhove-Kalergis pan-europeiska manifest.

Men få förstod hennes europeiska engagemang. Samtiden missförstod det europeiska temat i hennes verk. ”Den namnlösa”, som skulle bli den stora, europeiska idéromanen, hyllades för dess vackra landsbygdsskildringar. Paneuroparörelsen mötte ljummet gensvar. Länge framstod Wägner, från sitt hem i de småländska skogarna, som den enda pro-europeiska rösten i det avsides Sverige.

I dag firar vi Europadagen. Sjuttio år efter EU:s födelse ser vi fortfarande de politiska effekterna: ett historiskt unikt samarbete, för att värna fred, frihandel och en kulturell gemenskap. Wägner hade dock sannolikt varit missnöjd. Hon begrät för hundra år sedan svenskarnas ointresse för Europa.

Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius har nyligen (3/5) beskrivit hur Sverige tillhör den lilla klick länder i EU som inte har hjälpt något annat land i Coronakrisen. När polska brandmän for genom Sverige för att släcka bränder var solidaritetstanken stark. När Italien skriker efter akut hjälp tackar Sverige nej. Det är för dyrt.

Från presskonferenserna försvinner EU-flaggan. Alla ministrar pryder kavajslaget med den svenska flaggan, även om den på finansminister Magdalena Anderssons (S) kavajslag inledningsvis råkade hamna upp och ner.

Statsminister Stefan Löfven (S) åker – bildligt talat, toppmötena är såklart virtuella numer – till Bryssel med ett budskap: inga mer pengar till EU. Inga gemensamma lösningar, åtminstone inte om de inte gynnar Sverige.

Från sitt hem i Lilla Björka frustrerades Wägner av Europas slitningar och att ingen i Sverige förstod hennes engagemang. Knappt hundra år senare väcker Europa-engagemang fortfarande höjda ögonbryn. EU reduceras till en fråga om frihandel. Och när resten av Europa ropar på hjälp, då vänder svensken ryggen.

“Europa i verklig mening är ej ännu till, det måste skapas,” konstaterade Wägner år 1926 i tidskriften Tidevarvet, men om idén nu lyckas med att skapas, “så är det för att idén har sin egen tyngd och segerkraft.”

Hon kom aldrig att uppleva den europeiska idéns segerkraft och hade kanske ännu inte varit nöjd. Men Europa kunde ändå skapas, och i dag får vi väl säga att idén har fått en hel del tyngd. Nu gäller det bara att svensken förstår det också.

Kanske kunde ett resultat av Europadagen bli att regeringen plockar tillbaka EU-flaggan vid presskonferenserna, adderar EU-flaggan jämte den svenska på kavajslaget (åt rätt håll!) eller åtminstone sänder hjälp till länder när de skriker. Då kan Europa på riktigt bli till, till och med för oss här uppe i Norden och Småland!

Eric Luth