Den 14 april var det beslutsdags. Vilka ska få bredbandsstöd i region Västra Götaland? Länsstyrelsen täcker upp till halva kostnaden för beviljade projekt, där ett av kraven är en minsta totalkostnad på 100 000 kronor.

Det här lär inte hända. Inte förrän nästa år kan det bli tal om några pengar för att bygga bredband i Västra Götaland eller någon annan del av landet.

Jordbruksverket har i uppdrag att stödja länsstyrelsernas handläggning av bredbandsstödet. Det är också från Jordbruksverket som pengarna kommer. Bredbandsstödet ligger i vad som kallas för landsbygdsprogrammet. Det omfattar hela 37 miljarder kronor för en sexårig period. En tiondel av summan har gått till att bygga ut bredband i glesbygd.

I den del av landsbygdsprogrammet som kallas miljöersättningar råder dock högtryck. Här har ansökningarna för betesmarker och slåtterängar varit så många att man nu måste ta 500 miljoner kronor från andra stöd.

Bland annat tas 200 miljoner från bredbandsstödet, men även satsningar på jobb och förnybar energi på landsbygden får stryka på foten. Därtill ska 400 miljoner till projekt som beviljats stöd återgå till kassan, eftersom projekten inte genomförs fullt ut. Även i detta återflöde kommer pengar från projekt med bredbandsstöd.

Det här är en helt orimlig åtgärd. Jordbruksverket är regeringens expertmyndighet för ”arbete, tillväxt och välfärd i alla delar av landet” enligt dess regleringsbrev. Nu drar man in en miljard kronor från det politikområde man är satt att utveckla. Men det går inte att åtgärda ett fel genom att göra ett nytt. Det borde regeringen enkelt kunna förmedla.

Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) är dock inte mycket att hålla i handen. Hon pekar på att landsbygdsprogrammets ambitionsnivå varit ”för hög” (SR, 16/4). Det är ett helt annat ljud i skällan än vad hennes S-kollegor Stefan Löfven och företrädare på posten Sven-Erik Bucht haft.

För två år sedan annonserade de två en historiskt stor satsning på landsbygden. Utbyggt bredband var en av hörnstenarna. Ska landsbygdsborna tolka Nilsson som att regeringen backar från denna ambition?

Det finns dock ljus i mörkret. Att fler vill förbättra betesmarker och slåtterängar är i sig positivt. För pollinatörer är svenska markarealer i dag hemska. Det odlas eller växer ofta bara en sorts blomma eller gröda på stora fält. Dessa monokulturer förvärrar för en av ekosystemets trotjänare, bina.

En tredjedel av all mat vi äter beror på pollinering av bin och humlor, och deras arbete uppskattas till mellan fyra och sju miljarder dollar. Men fyra av tio biarter har minskande populationer. I Sverige riskerar en tredjedel av vildbina att försvinna. Trenden har pågått sedan 1950-talet. Det här beror på markanvändningen.

För att bevara och utveckla beståndet krävs prunkande slåtterängar. Men att vi på sikt kan få fler bin är en klen tröst för landsbygdsbor som i coronatider försöker arbeta hemifrån med en för långsam internetuppkoppling.