Coronaviruset fortsätter att skörda liv i Sverige och utomlands. Många längtar till en vardag med skola, arbete, träning, umgänge och relationer. Men någon eller något kommer att saknas när pandemin blåst över. I stora delar av Sverige växer dock andra sociala hål.

Förra året fördes 199 personer ur landet med ett hedersrelaterat motiv. Av dessa var 86 procent barn. 36 av barnen bedöms ha gifts bort. Det här framkommer i en ny kartläggning från länsstyrelsen i Östergötland.

Den har sedan 2005 ett nationellt uppdrag att förebygga och motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Den senaste kartläggningen fokuserar på svenska kommuners arbete i frågor om bortförda personer i en hederskontext samt barn som uppges vara gifta. Det är nedslående läsning.

Länsstyrelsen skickade en enkät till socialförvaltningen och en till skol-/utbildningsförvaltningen i varje kommun. Två av tre kommuner har svarat. En majoritet av landets socialförvaltningar vet inte om dessa bortföranden sker, och av dem som vet känner en majoritet inte till varför de sker. Knappt en tredjedel uppger barn- och tvångsäktenskap eller uppfostringsresor som motiv.

Okunskapen får de sociala hålen att växa. Hur kan svenska kommuner inte veta vad som händer barnen de är satta att värna och vägleda? De flesta vet trots allt att individerna det gäller är i fara.

I över 60 procent av fallen rörande bortförda barn fanns det nämligen tidigare kännedom om personen, exempelvis i form av orosanmälningar och tidigare kontakt med socialtjänsten. Det innebär att samhället blundar i precis den stund som blicken ska vara som skarpast. Och av de som ser något väljer bara 17 procent av kommunerna att polisanmäla. Det är inte rimligt.

Men det finns ljusningar. I november ordnade Falköping, Skövde och länsstyrelsen i Västra Götaland en stor konferens om hedersvåldets ursprung och logik. I Gislaved och Habo har kommunfullmäktige antagit motioner om egna kartläggningar som ska resultera i handlingsplaner – något Gnosjö redan har. På nationell nivå pågår också arbete.

Regeringen har exempelvis föreslagit att skärpa straffet för brott med hedersmotiv. Man vill även införa en ny brottsrubricering, barnäktenskapsbrott, samt ett utreseförbud. Men den jämställda regeringen och kommunala initiativ till trots verkar de sociala hålen växa. Det är inte så konstigt.

För medan ungefär 80 kommuner enligt länsstyrelsens kartläggning säger sig ha rutiner för att skolan ska samverka med socialtjänsten för att förebygga bortföranden, uppger samtidigt bara 55 kommuner ha liknande rutiner för socialtjänstens samverkan med skolan.

I ungefär var tionde kommun menar alltså en del av organisationen att den samverkar med en annan medan den andra inte har någon kontakt. Hur kan ett sånt glapp uppstå? Och vem ska fixa det?

I Januariavtalet finns ett antal punkter om att bekämpa hedersrelaterat förtryck. En punkt rör mer kunskap. Men det finns strukturella problem som hindrar det. En länsstyrelse är en statlig myndighet. Enligt lag får de inte be om vilken information som helst från näringsidkare eller kommuner.

Rapporten beskriver hur ”kommunernas sekretess”, framförallt vad gäller skolverksamhet, ”kraftigt begränsar möjligheten att kartlägga omfattning när det gäller till exempel olika former av hedersrelaterat våld och förtryck.”

Statliga myndigheter får alltså inte ta reda på hur illa det är. Hur kan vi någonsin förvänta oss att regeringen då ska kunna sätta in bättre åtgärder? Under tiden fortsätter hålen att växa.