I veckan började mobiloperatörer i Tyskland och Österrike att lämna ut platsinformation och data om användare till myndigheter. Det är ett sätt att övervaka hur karantän och andra restriktioner efterlevs för att dämpa spridningen av coronaviruset.

Det finns säkert välgrundade skäl att vilja ingripa i människors privatliv för att begränsa de ekonomiska och medicinska effekterna på samhället. Stater, politiska beslutsfattare på olika nivåer samt myndigheter är vid detta lag uppe i stabsläge. De befarar och planerar för en utdragen kris med stor påfrestning på samhällsviktig service. Det har de god anledning att göra.

I norra Italien varnar läkare för att vårdsystemet är på väg att kollapsa. I London och New York har läkare gett uttryck för liknande tankar. Det finns förstås ljusglimtar, som att Sverige i skrivande stund har det sjunde högsta antalet genomförda tester för coronafall per capita av de 176 länder där coronaviruset bekräftats.

Det har också varit signalen från Världshälsoorganisationen: För att mildra utbrottet måste vi testa. Sydkorea tjänar som bra exempel på att platta till kurvan, vilket blivit synonymt med att mildra spridningen.

Men signalerna från öppna demokratiska europeiska stater börjar nu te sig allt mer kontrollerande. Tyskland är ett land som tar väldigt allvarligt på statlig hantering av personlig information. Där är unga människor än i dag skeptiska till att frångå användning av kontanter till förmån för digitala betallösningar. Varför?

För det betyder att staten kan veta saker om dig den inte har rätt att veta. Som vad, när och vad du handlar – vilket implicit avslöjar hur du rör dig och vad dina drivkrafter är. Att nyttja kontanter snarare än Swish är en nivå av personlig integritet få svenskar är bekanta med eller glada i.

Den som sträckt fram en tjugolapp på en loppmarknad eller gårdscafé vet vilket ojande eller näsrynkande som kan uppstå. Vi är ju landet som försökt tvinga 400 år gamla fäbodar i Dalarna att skaffa el och internet.

Rätt använd kan data och nya analysmetoder avslöja mönster vi aldrig förstått eller upptäckt själva. I Tyskland vill smittskyddsmyndigheter med hjälp av mobildata förstå hur corona spridits genom att kartlägga rörelser bakåt i tiden, vilket kan hjälpa förutse nya smitthärdar.

Men det öppnar upp för stora ingrepp i den personliga integriteten. I Irland har hälsoexperter övervägt att be om människors inloggning på Google. Rumäniens hälsominister vill GPS-spåra människor. Myndigheter i Danmark och Frankrike har luftat tankar om begränsad insamling av personlig data för att rå på coronakrisen.

Kina och Ryssland har använt massövervakning med ansiktsigenkänning för att kontrollera befolkningens rörelser, kontakter och åsikter. Samma teknologi som godtrogna användare i väst använder för att logga in smidigare på sin telefon låter repressiva stater förtrycka egna medborgare.

Och i Sverige godkände riksdagen i februari regeringens förslag om hemlig dataavläsning som låter polisen hacka och installera virus i misstänkta personers datorer. Ett förslag på ett kraftfullt statligt ingrepp som knappt mötte något politiskt motstånd.

Ofta låter det som att företag, organisationer, stater och andra tar vår data. Visst, de använder den gärna. Fast det är oftast tvärtom. Vi har ofta frivilligt räckt över den och skrivit under användaravtal på att fortsätta göra så.

När vi bygger ut datans ekosystem med smarta klockor, högtalare, dörrklockor, lampor och allsköns insamlare är det svårare att motivera ett motstånd mot varje enskild ny insamling. Kan vi låta dagens bilar veta hur mycket vi väger, varför ska inte teknologibolag som Apple få kunskap om hjärtrytm, blodtryck och menstruationscykel?

Personlig integritet består i mångt och mycket av våra egna val. För lång tid framöver kommer vi få betala för dessa val i form av minskad känsla av frihet och integritet. Det är ett mer lågintensivt men nog så skadligt virus.