Kriser lockar fram både det bästa och det sämsta hos människor. I dagarna nås vi av förfärliga berättelser om hur bedragare och tjuvar cyniskt utnyttjar folks rädsla för coronaviruset för att komma över äldres bankuppgifter eller skapa sig tillträde till deras hem.

Men vi nås också av hjärtevärmande historier om hur människor går ihop för att hjälpa varandra. Facebookgrupper och andra former av nätverk startas, för att hjälpa äldre med inköp av mat och mediciner. Att hjälpa en äldre person så att den slipper gå till affären – särskilt eftersom de riskerar att behöva gå till tre olika butiker för att få tag på en bal toapapper – är bland de godaste gärningar man kan göra just nu.

Den här veckan har Folkhälsomyndigheten höjt tonläget kring hur viktigt det är att skydda äldre och andra riskgrupper från smita. Myndighetens generaldirektör Johan Carlson uttryckte det som att vi behöver "slå en ring" runt riskgrupperna.

Rekommendationer i aldrig så tydliga ordalag kommer dock knappast att räcka tillräckligt långt. Felkällorna är för många. Det finns pigga äldre som inte förstår att de tillhör en riskgrupp. Det finns pigga äldre som förstår det, men inte vill begränsa sin frihet. Det finns äldre som helt enkelt inte har några yngre familjemedlemmar eller bekanta på nära håll som kan hjälpa dem med det nödvändiga.

I Storbritannien talas om att isolera personer över 70 år genom tvångsmedel. En sådan taktik vore olycklig av flera skäl, framför allt eftersom det inte blir uthålligt. Människor accepterar inte att få sin rörelsefrihet begränsad hur länge som helst. Om det inte finns uthållighet i åtgärder som vidtas kan man vinka ajöss till effekten. Folkhälsomyndigheten i Sverige är tydlig med att det är månader, inte veckor, vi pratar om.

Personer i riskgrupper kommer att behöva hjälp. Inte bara med praktiska göromål utan också med att klara den mentala påfrestning som långvarig isolering innebär.

Hur kommunerna sköter äldreomsorg och hemtjänst blir centralt. Att anställda stannar hemma vid minsta sjukdomssymptom är livsviktigt. Kanske måste städning hos hemtjänstbrukare ske mer sällan under en period. Finns skyddsutrustning att få fram till personal som måste arbeta i äldres närhet?

Frågan måste ställas om inte kommuner, som närmaste förvaltningsorganisation, bör ta på sig ett ansvar också för den stora grupp äldre som inte står under någon form av kommunal omsorg. En kommun har en annan överblick och helt andra möjligheter än civilsamhälle och familjer att nå befolkningen, både med information och utkörning av livsmedel och mediciner.

Utökad verksamhet kräver förstås resurser, särskilt om sjukfrånvaron slår till i stor skala. Nu är gymnasieskolorna stängda. Längre fram kan grund- och förskolor komma att stängas helt eller delvis. Det leder till personalgrupper som får inga eller färre arbetsuppgifter än vanligt. Kan dessa medarbetare tillfälligt omplaceras till en kommunal krishemtjänst? Kan räddningstjänstens personal användas?

Coronapandemin är det största hotet mot svensk folkhälsa på flera generationer. Det finns ingen manual för vilka åtgärder som måste vidtas eller vilka organisationer som måste tillskapas. Den skrivs dag för dag.

Då måste man kanske tänka ganska långt utanför den vanliga boxen.