Tio av 81 ledamöter har lämnat fullmäktige i Region Jönköpings län sedan församlingen tillträdde. Sett i ljuset av att det skedde 21 avhopp under hela förra mandatperioden är det en hög siffra, men ändå inget anmärkningsvärt eftersom det i de flesta fallen har berott på de vanliga skälen.

Att det sker avhopp är i sig inget negativt. Det viktigaste är att ett fullmäktige består av så engagerade och hängivna ledamöter som möjligt. Om en ledamot inte kan gå in för sitt uppdrag helt och fullt och avgår för att ersättas av någon som kan det är det positivt.

De allra flesta ledamöterna i regionfullmäktige är fritidspolitiker. När jobb- eller familjesituation förändras så att de inte går att förena med uppdraget ska ingen behöva klandras för att den lämnar det.

Två motiveringar sticker dock ut bland avhopparna. Moderaten Anders Wilander från Tranås kastade in handduken för att det pratas för mycket om sjukvård under sammanträdena. Bevara Akutsjukhusens Ida Höglund, Värnamo, tycker tvärtom att området får för litet utrymme.

Hälso- och sjukvården omsluter omkring 90 procent av regionens budget, så det borde inte ha förvånat Wilander att de frågorna skulle ta upp mycket tid. Varje enskild ledamot har dessutom möjlighet att via motioner och interpellationer väcka i stort sett vilken fråga som helst. Vilka frågor som inte drivs är inte "någon annans" ansvar.

Ida Höglunds parti Bevara Akutsjukhusen (BA) bildades av sjukvårdspersonal 2018, som resultat av växande oro för att centralisering höll på att utarma sjukhusen i Eksjö och Värnamo. Det fanns legitima frågor kring om partiet skulle vara ett enfrågeparti och vilken roll det skulle komma att spela.

Nu blev inte BA någon blåslampa som från ett ilsket verksamhetsperspektiv bevakar sin profilfråga. De ingick i stället majoritetssamarbete med koalitionen och med det kommer att partiets folkvalda måste ta ansvar för helheten på ett helt annat sätt.

Ida Höglund tog som exempel att "hela dagen" en gång gick åt till att diskutera laddstolpar för elbilar vid sjukhusens parkeringar, vilket inte intresserade henne. Det var en investering som landade på 24 miljoner skattekronor och därmed nog så viktigt att tröska igenom grundligt. Det är inte mindre än vad skattebetalarna har rätt att kräva av sina politiker.

Gemene man har i regel svårt att föreställa sig vad det innebär att åta sig ett uppdrag som politiker. Tiden det tar. Komplexiteten och den stora spännvidden mellan frågor man tvingas, om inte intressera sig för så åtminstone sätta sig in i. Hur futtig den ändå kritiserade ekonomiska ersättningen kan te sig i förhållande till detta.

Man kan kanske konstatera – att vara politiker är inte för vem som helst.