Populistkortet är tacksamt att dra fram gentemot en uppstickare i politiken. Om det verkligen är populistiskt av ett parti att fokusera helt på sjukvård när man ställer upp i ett val till ett parlament vars budget till 90 procent går till sjukvård – och man dessutom driver samma linje som exempelvis Läkarförbundet – kan väljarna få avgöra.

Mer intressant är Petterssons resonemang kring ett patient- respektive det personalperspektiv han menar att Bevara Akutsjukhusen företräder. Liknande synpunkter har hörts från andra borgerliga regionpolitiker i valrörelsens upptakt.

Sjukvården är inne i en förändringsfas, partiet gillar inte den och vill hellre att det ska vara som det var förr, menar Pettersson, och frågar sig om Bevara Akutsjukhusen alls tänker på patienterna.

Synpunkten är visserligen inte svår att förstå. Förändringar på arbetsplatser stöter ofta på motstånd och sätter igång oro hos medarbetare. Det massiva motstånd mot den förda sjukvårdspolitiken som finns inom läkarkåren och bland övrig vårdpersonal är dock alltför kraftig och väl underbyggd för att jämställas med vanlig avoghet inför en omorganisation.

I protest mot centraliseringslinjen har kirurger sagt upp sig vid sjukhusen i Värnamo och Eksjö, som blir alltmer beroende av hyrläkare för att klara avancerad sjukvård under jourtid. När vissa typer av vård flyttas från ett sjukhus blir det svårare att upprätthålla den kompetens och beredskap som förväntas av ett akutsjukhus. Kan en arbetsgivare inte erbjuda god arbetsmiljö och intressanta arbetsuppgifter blir det svårt att behålla och rekrytera kompetens. Detta förlorar förstås patienterna på. Deras intresse går inte att skilja från personalens.

Den centraliseringsinriktade politiken inom sjukvården förs inte bara i Jönköpings län utan i snart sagt hela landet. En stor anledning till att en enig riksdag har stakat ut den riktningen är Måns Roséns, sedermera hårt kritiserade, utredning ”Träning ger färdighet”. Den visade ett samband mellan höga volymer och goda resultat och slog fast att hundratals, kanske bortåt 500, liv per år skulle kunna räddas om högspecialiserad vård koncentrerades till färre ställen.

SVT:s Dokument Inifrån visade dock i våras att det fanns allvarliga brister i utredningens metodik. Den hade undersökt vård som är allt annat än högspecialiserad, den hade räknat dödsfall som helt saknade samband med utförd vårdåtgärd – och vissa dödsfall hade räknats fler än en gång. Socialminister Annika Strandhäll (S) såg märkbart skakad ut när hon konfronterades med journalisternas fynd, men fann sig. Trots det tunga avslöjandet tyder inget just nu på en omläggning av politiken.

Den pågående avlövningen av mindre sjukhus ökar klyftan mellan stad och land – och när det gäller livsviktig samhällsservice som tillgång till kvalitativ vård inkräktar det allvarligt på individens frihet att leva och verka var den vill. Ingen vill föda barn på ett mindre sjukhus om det kanske inte finns kirurgisk beredskap för att åtgärda en komplikation för att vissa arbetsuppgifter har flyttats någon annan stans och de duktiga kirurger som fanns har slutat för att de ville operera annat än gallblåsor.

Vad krävs för att hejda den pågående centraliseringsvågen? Förmodligen måste motströmmen komma underifrån. En god start vore en region – kanske Region Jönköpings län – som säger: Vi vill inte.