Det är dagen efter det att en kapad lastbil körde in i Åhléns City i Stockholm och dödade minst fyra personer. Ett terrordåd på en plats som man inte behöver vara stockholmare för att känna sig hemma på, den plats utanför varuhuset där korvgubben står som jag brukar köpa en bamse med bröd av när jag ska ta eftermiddagståget hem till Jönköping, den plats i varuhuset bland parfymerna där jag gärna går in och sprejar på mig lite väldoft när jag känner mig ofräsch inför samma resa. Ett terrordåd som skär skarpt rakt in i vardagen. Allas vår vardag – stockholmares såväl som smålänningars och alla andras.

Ibland tänker jag att nu, nu ger jag upp. Jag orkar inte längre, jag ger efter för trycket från dem som så gärna vill söndra vårt samhälle under förevändningen att de vill ena människor. Men så blir jag arg. Det är väl inget sätt att ta ansvar på, att bara ge upp?

Vi drabbas av det som människor i Syrien, i Afghanistan, i Somalia upplever varje dag – och jag vill ge upp?

I hålet som en katastrof river upp uppstår ett enormt sug efter information, men också ett enormt informationsvakuum och ett enormt informationsflöde som blir svårt att sortera i. Ryktesspridning, desinformation och propaganda blandas med det som faktiskt kan vara riktig information. Det ställer oss som vill veta vad som faktiskt har hänt på prov. Det prövar vår källkritiska förmåga och vår förmåga att hålla huvudet kallt när hjärtat brinner för alla dem som drabbats.

Och det prövar oss som jobbar som journalister. Vi vill så gärna vara först med korrekt information till dig som vill veta det som finns att veta. Vi kollar våra källor, vi dubbelkollar och vi värderar dem. Men ibland blir suget att berätta för stort: Hur många gånger har du inte hört oss säga ”enligt obekräftade uppgifter…”? Ditt källkritiska öga måste vila även på oss, förstås. Men inte låter vi bli, inte lägger vi oss ned och ger upp?

Sociala medier är fantastiskt. Jag var lättad när mina vänner en efter en meddelade via Facebook att de var i säkerhet. Medmänniskor erbjöd okända som inte kunde ta sig hem i ett paralyserat Stockholm tak över huvudet, mat – och gemenskap. Det är att använda sociala medier med ansvar.

Men det är också i sociala medier som rösterna höjs. Det är lätt att reagera med hat, att snabbt bidra till att sprida spekulationer om vad som har hänt och dra förenklade slutsatser, men det är svårare att ta ansvar. Det är väldigt enkelt att i affekt dela det någon annan har skrivit, som man instinktivt känner sig enig med, men det är svårare att ta ansvar och fundera ett extra varv på vad som verkligen är sant. Det är svårt att vara med och bygga upp, mycket enklare att i raseri vara med och riva ned.

Det goda som allt det onda emellertid för med sig är en högre medvetenhet om att man inte kan lita på allt som sägs. Snabbt efter attacken i Stockholm spred flera medier länkar till hur man tänker källkritiskt och hur man bör agera på sociala medier när krisen är ett faktum. Vi lär oss, och det inger hopp. Det finns många som inte ger upp, och det inger hopp.

Timmarna före terrordådet i Stockholm pratade jag källkritik med ett gäng studenter i Jönköping, ett positivt möte som blev en liten kugge i skapandet av ett lite bättre samhälle. Ingen av oss kunde ana hur aktuellt det skulle bli bara en stund senare att tillämpa källkritiken när dammluckorna med spekulationer och information öppnades.

Vi pratar mycket källkritik och vi vill att alla andra också ska göra det. Men det slår mig att jag alltför sällan riktar kritiken mot mig själv och mot mina egna tankar: Mot instinkten som säger mig att vara misstänksam mot allt främmande, att sluta mig och bara lita på dem som är ungefär som jag. För det är ju inte det jag vill, och jag har ett val. Den kritiken kräver mycket av mig, den som får mig att ta ett steg tillbaka och tänka efter för att hitta de känslor som inte är rädsla och misstro. Den kräver mycket för att det som den måste ifrågasätta är det som är mina egna djupa reaktioner. Det angriper mig när jag är som allra svagast, när jag inte är det jag vill vara för att vara människa. En bättre människa.

Det är lätt att säga att man vill vara modig. Svårt att vara.

Forskaren Hans Brun säger till SVT om terroristerna: De vill stressa upp och bryta ned vårt samhälle. Om jag ger upp låter jag dem få som de vill.

Alltså måste jag orka lite till. Jag. Och du. Och du, och du… Orka inte bli en av alla de frivilliga eller ofrivilliga medlöparna. Våga utmana mina känslor och orka ta ansvar för mina egna reaktioner. Inse att det just jag gör är viktigt – för ni klarar det inte utan mig eftersom jag inte klarar det utan er. Tillsammans kan vi stå upp emot de vidriga krafter som vill trasa sönder liv över hela världen, trasa sönder världen som vi känner den.

Det vi kallar nationella trauman förändrar oss – men det är upp till oss själva att bestämma hur vi ska använda oss av det. Vilka människor vi ska vara.