Jag sitter på min säng, har precis öppnat ett mail från brorsan. ”Din studentfilm!” stod det i ämnesraden, en film som liksom glömts bort och jag aldrig tittat på. Förrän nu.

Jag kastas tillbaka till 1999, staden är Värnamo. Studenter i klänningar och kostymer står på en trappa och sjunger framför en fotbollsplan belägrad av släktingar med skyltar, blommor och små champagneflaskor i blågula bland. Kameran som försöker hitta mitt 18-åriga jag sveper över olika hårfästen och på filmen hör jag mina släktingars uppspelta röster, ”men var är hon”, ”ser ni henne?” Plötsligt hör jag min morfar, hur han drar ett av sina klassiska skämt som brorsan skrattar åt.

Jag har tusen foton från min barndom, men röster. De går rätt in. Min morfar lever inte idag. Jag ska aldrig sluta sakna honom. Plötsligt hörs ett glatt pip från någon, kanske min moster, hon har lokaliserat rätt klass där på trappan, och så: mig. Det blonda lockiga håret och de 180 centimetrarna sticker tacksamt ut och den som filmar ställer sig på tå, zoomar in och genom kameran kan jag se, även om jag skrålar sånger med studentens leende, att jag samtidigt söker efter något i folkhavet. Dem.

Plötsligt får jag syn på en studentskylt med ett bekant foto av en unge i en nerdreglad pyjamas och jag ler, tacksam över att de inte valde någon nakenbild. När sångerna avslutats plöjer jag mig igenom folkmassan och fångas efter all trängsel upp av kameran igen, tittar rätt in i den, tittar rätt på mig, där jag sitter på min säng 18 år senare.

Det är jag. Och det är, samtidigt, inte jag.

Den blonda tjejen i filmen får blommor, gratuleras och det här är dagen vuxenlivet börjar, men det är också ett steg in i något helt främmande, och sådana steg kan vara väldigt svåra. Det var man inte förberedd på.

Jag kommer på mig själv med att vilja kliva in i filmen, som en arton år äldre version av mig själv. Jag skulle vilja gå fram till den långa, blonda tjejen och förklara att livet, om än härligt, inte kommer att bli som hon tänkt. I hennes öra vill jag viska att hon måste försöka behålla sin magkänsla, att det var jävligt bra att hon just tackat nej till att bli elitvolleybollspelare i Örebro, att hennes stensäkra svar ”jag ska bli författare istället” (något som möttes med viss skepsism) var helt rätt. Det kommer att bli så.

Men det kommer inte att rädda henne. För bara jag vet att flickan framför mig innerst inne inbillar sig att allt ont i hennes liv ska försvinna om hon bara lyckas med sin författardröm.

Jag vill berätta att det tyvärr inte kommer bli så, att hon kommer fortsätta vara hon, och livet kommer fortsätta att vara ja, livet. Framtiden kommer att göra det riktigt tufft för henne ibland, när saker hon förträngt genom sin duktighet plötsligt bubblar upp, och jag vill inte skrämma henne med allt detta, bara uppmana henne att då våga be om hjälp när man behöver.

Hon är inte så ensam som hon tror.

Jag vill berätta för henne att hon kommer träffa kärleken i livet, något hon tvivlat på men alltid längtat efter, men hon kommer också att förlora den, något hon inte tror sig överleva. Jag vill säga att hon visst överlever. Att det ljusnar. Att det kommer ny kärlek.

Dessutom vill jag avslöja att hennes livs största kärlek faktiskt inte är en man, utan en liten pojke. Hennes son. Hon kommer inte tro mig. Hon gillar ju inte ens barn, påstår hon.

Slutligen vill jag krama henne, låta våra ljusa lockar blandas, arton år yngre, arton år äldre, och jag vill säga åt henne att hon inte behöver vara så jävla rädd, livet kommer att kännas farligt, men man lär sig, man lär sig leva i det farliga. Jag vill se henne i ögonen och säga, ”vi har varandra”, och inte förrän hon övertygats ska jag lämna gräsplätten där alla hon älskar står, låta hennes nacke tyngas av fler blommor och på avstånd se konfettin som virvlar runt henne, stiger mot himlen, som om de hade fått vingar av all kärlek.